Slutförvaring av kärnavfall

Många länder som använder kärnenergi har slutförvaringsanläggningar för låg- och medelaktivt kärnavfall. Däremot har slutförvaring av högaktivt avfall ännu inte inletts någonstans. Utöver Finland har många andra kärnenergiländer forsknings- och utvecklingsprogram vars mål är slutförvaring av högaktivt kärnavfall. 

En viktig etisk princip vid hanteringen av kärnavfall är att framtidens levande natur omfattas av samma strålsäkerhetskriterier som naturen idag. 

Enligt denna princip får kärnavfall inte orsaka en stråldos som överskrider 0,1 millisievert per år. Det är en bråkdel av finländarnas genomsnittliga årliga stråldos, som är cirka 5,9 millisievert per år. När slutförvaringen uppfyller detta mål exponeras varken människan eller andra levande varelser för en farlig mängd strålning.

Slutförvaring av låg- och medelaktivt avfall

Slutförvaringen av låg- och medelaktivt avfall som uppkommer under driften av kärnkraftverk är etablerad verksamhet i Finland och världen. Låg- och medelaktivt avfall har slutförvarats i världen sedan 1950-talet och slutförvaring pågår i över 80 slutförvaringsanläggningar.

Numera används främst två typer av slutförvaringslösningar: en betongbunker i markens ytskikt eller ett utrymme som brutits i berggrunden på cirka 50–100 meters djup. Den mest betydande skillnaden mellan dessa är att en slutförvaringsanläggning i markens ytskikt måste övervakas i några hundra år efter att anläggningen stängts. Däremot kräver säkerställandet av säkerheten vid en slutförvaringsanläggning i berggrunden ingen övervakning efter att anläggningen har stängts.
I Finland ligger slutförvaringsanläggningarna för låg- och medelaktivt avfall i anslutning till kärnkraftverken i Olkiluoto och Lovisa:

 

Alternativ för hantering av högaktivt avfall

Kärnkraftverkens använda kärnbränsle kan hanteras på två alternativa sätt: det kan upparbetas, det vill säga återvinnas för att återvinna uran och plutonium, eller så används bränslet endast en gång, varvid det blir avfall efter användningen. Även vid upparbetning uppstår högaktivt avfall som måste isoleras från naturen under mycket långa perioder. Kärnbränsle som används i Finland upparbetas inte och det lagras tills vidare i vattenbassängslager i anslutning till kärnkraftverken (mellanlager för använt kärnbränsle).

• Ett alternativ för högaktivt avfall som har föreslagits är att separera de mycket långlivade radioaktiva ämnena från avfallet och oskadliggöra dem genom kärnomvandling, det vill säga transmutation. För transmutation behövs dock nya typer av reaktorer och upparbetning som grundar sig på långtgående nuklidseparering. Även om stora satsningar skulle göras på utvecklingen av kärntekniken bedöms sådana tekniker inte bli allmänt använda.
• Även övervakad långtidslagring av avfall har föreslagits som lösning. Till slut är detta bara en tillfällig lösning. Tanken är att avfall skulle förvaras under en obegränsad  tid i lager ovan jord eller nära markytan i hopp om att den tekniska utvecklingen kommer att medföra bättre metoder för att hantera avfallet. Långtidslagringen överför dock skötseln av kärnavfallet och verkställandet av slutförvaringen till stor del till kommande generationer, vilket strider mot principerna i de internationella rekommendationerna. Dessutom är långtidslager i en krissituation eller som föremål för terrorism mer sårbara än en slutförvaringsanläggning djupt inne i berggrunden.
• Slutförvaring av högaktivt avfall djupt i berggrunden är för tillfället den enda kända genomförbara slutförvaringslösningen. Sådana slutförvaringslösningar har varit föremål för omfattande forsknings- och utvecklingsarbete i över 40 år.