Resor till fjärran länder: Julia

Jag har rest sedan jag var liten. Jag bodde i Los Angeles som bebis, och min barndom inkluderade också resor till Grekland varje sommar. Som vuxen har jag tillbringat långa perioder som backpacker i Sydostasien, och jag bodde 2,5 år i Australien.

Jag vistades i Australien på ett Working Holiday-visum. Det är ett visum som gör det möjligt att utföra så kallat lätt arbete – dock så att den huvudsakliga anledningen till vistelsen är turism. För att förlänga visumet måste besökaren utföra 88 farmdagar, vilket i praktiken betydde några månaders arbete inom jordbrukssektorn. För mig innebar det heltidsarbete under en vecka på en blomkålsfarm. På åkrarna var vi utlämnade åt den brännande solen, och temperaturen närmade sig 40 grader. Jag blev chockad när min telefon rapporterade att UV-indexet var 12. Vid den tiden visste jag inte att ett sådant värde ens var möjligt. Från det ögonblicket började jag använda solkräm och brydde mig inte längre om solbrännan.

I Australien fanns det stora skyltar på skolgårdarna som befallde de unga eleverna att använda en viss typ av solhatt. Utan den fick man inte leka ute på gården. Jag tror inte att jag såg någon annan form av UV-kampanjer. Det verkade som om alla hade någon i sin närmaste krets som hade haft melanom eller någon annan hudsjukdom. 

Jag har bränt min hud flera gånger i mitt liv. Näsan och kindbenen har säkert bränts oftast. Ett av de värsta fallen var när jag brände mig en gång när jag var ute och surfade. Jag hade skyddat mig från topp till tå men hade applicerat solkräm slarvigt på baksidan av mina ben. Den lätta krämen hade säkert genast lösts upp i vattnet, och jag hade inte insett hur sårbar benens baksida var när jag låg på brädan.

I min ungdom var en djup solbränna ett skönhetsideal. Som tonåringar gick vi på solarium och kladdade med brun utan sol-kräm. Jag ville bli så solbränd som möjligt: jag smorde min hud med olja och använde pyttesmå toppar och shorts. Min hud har alltid varit ganska blek, så det kändes som om jag var tvungen att göra mer ”arbete” än normalt för att uppnå detta ideal. Den tiden verkar så fjärran nu. I dag använder jag löst sittande långärmade kläder. Om dagen är särskilt het och jag måste ha något mindre skyddande på mig använder jag solkräm på den bara huden. Dessutom tillbringar jag mer tid i skuggan och bryner mig inte i solen.

En gång besökte jag en kosmetikabutik. Jag sökte efter en ny foundation och var inte riktigt säker på rätt ton. Säljaren tittade en stund på min hud och sade att jag har ”riktigt vacker ljus hud”. Kanske ville säljaren endast vara artig, men de orden gjorde ett djupt intryck på mig. Jag är nu bokstavligen lycklig i mitt eget skinn.