Användning av strålning inom medicin  

Eftersom användningen av strålning kan orsaka skada vid sidan om dess fördelar, måste läkaren överväga behovet av en undersökning eller behandling från fall till fall. Eventuella tidigare undersökningar beaktas också. En läkares remiss krävs alltid för röntgen- och radionuklidundersökningar och strålbehandling. När en undersökning utförs hålls den resulterande stråldosen så liten som möjligt men ändå tillräckligt stor med tanke på vad undersökningen försöker uppnå. Vid strålbehandling använder man tillräckligt med strålning så att det önskade vårdresultatet uppnås men minimerar samtidigt strålningen som friska vävnader utsätts för. 

Röntgen- och radionuklidundersökningar 

Stråldosen till patienten påverkas av både den del av kroppen som ska undersökas eller behandlas och den undersökningsmetod som används. Röntgenundersökning av tänder, extremiteter och lungområdet orsakar den minsta dosen. Stråldosen från konventionella röntgenundersökningar av dessa delar av kroppen motsvarar bakgrundsstrålningen som man exponeras för under ungefär en eller två dagar. På motsvarande sätt motsvarar stråldosen från en bredare undersökning av lungorna och olika röntgenundersökningar av ryggraden bakgrundsstrålning som man exponeras för under några dagar eller till och med 2–3 månader. 

Datortomografi ger mer exakta tredimensionella bilder, men stråldosen från avbildningen är också större. Då motsvarar stråldosen bakgrundsstrålningen som man exponeras för under några månader eller flera år. Avbildning med datortomografiapparater med konformat strålknippe ligger mellan konventionell röntgenundersökning och datortomografi när det gäller såväl noggrannhet som stråldos. 

Stråldosen som orsakas av radionuklidundersökningar beror på vad som undersöks. Dosen kan motsvara ungefär en månad eller som störst till och med flera år av exponering för bakgrundsstrålning. 

Såväl bakgrundsstrålning som doserna som orsakas av medicinska undersökningar varierar. Till och med en variation på över 30 procent är vanlig. Enheten som utförde undersökningen kan ge individuell information om omfattningen av exponeringen som undersökningen orsakade patienten. 

Hur optimeras patientens exponering? 

En undersökning som exponerar för strålning kan optimeras patientspecifikt när den behandlande läkaren beskriver patientens situation och den kliniska frågeställningen tillräckligt detaljerat i remissen. Det är viktigt att avgränsa undersökningsområdet. Patienten avbildas inte på ett onödigt stort område, men å andra sidan måste allt det väsentliga vara med i bilden. Även apparatens exponeringsvärden kan användas för att påverka både bildkvaliteten och stråldosen till patienten. Den önskade bildkvaliteten kan variera mycket från fall till fall. Huvudregeln är att ju mer detaljerad bildkvaliteten är, desto mer exponeras patienten för strålning. Å andra sidan ger en mer detaljerad bild också mer exakt information för en diagnos. 

Separat strålskyddsutrustning som kläs på patienten minskar dosen ganska lite jämfört med ovan nämnda metoder. Vid användning av strålskydd finns det också en risk för större dos om skyddet till exempel är på undersökningsområdet och orsakar en ny avbildning. 

Utskrivning av patienten efter radionuklidundersökning eller -terapi 

Vid radionuklidundersökningar använder man vanligen ganska små mängder kortlivade radioisotoper. Då kan patienten skrivas ut efter behandlingen utan särskilda restriktioner. Däremot är de aktiviteter som används i radionuklidterapi större och radioisotoperna är mer långlivade. Då kan patienten och hens sekret avge strålning under en tid efter behandlingen. Om man i radionuklidterapin använder radioaktiva läkemedel som avger stark gammastrålning, är det ofta nödvändigt för patienten att stanna på sjukhuset i 1–3 dygn, tills mängden radioisotoper i kroppen är tillräckligt reducerad. Patienten kan skrivas ut när sjukhuset har bedömt att strålningsexponeringen som patienten orsakar andra människor är tillräckligt låg. 

Stråldoser till patienten vid strålbehandling 

I strålbehandling använder man avsiktligt strålning för att förstöra cancerceller. Därför är stråldoserna som används vid strålbehandling betydligt större än vid röntgen- eller radionuklidundersökningar. För att minimera strålbehandlingens negativa effekter ska den ges i flera omgångar och riktas exakt till det önskade området. De doser som används i behandlingarna är mycket stora och nästan alla patienter upplever milda, övergående biverkningar. Långvariga skador orsakade av strålning är sällsynta.