Kärnvapenprov i atmosfären

I Finlands natur iakttas ännu nedfall efter kärnvapenprov. I atmosfären har det allt som allt gjorts 512 kärnsprängningar på flera olika testplatser. Största delen av dessa prov gjordes åren 1945–1963. De senaste kärnvapenproven gjordes år 1980. I dessa explosioner uppstod rikligt med olika radioaktiva ämnen, vars halveringstid varierar mellan några sekunder och tusentals år.

En del av ämnena steg upp i de övre skikten av atmosfären på grund av den kraftiga explosionen eller den ursprungligen höga explosionshöjden, och har med åren sjunkit ned till marken. I början av 1960-talet kom det mest nedfall från kärnvapenproven efter explosionerna i atmosfären.  Med tanke på stråldoser, är de viktigaste ämnena i radioaktivt nedfall cesium-137 och strontium-90. Man har från och med början av 1960-talet följt förekomsten av dessa i jordmånen, livsmedel och människor.

Man har även följt upp förändringarna i finländarnas cesium-137 mängd genom direkta människomätningar. I mitten av 1960-talet var cesiummängden som störst, men ännu före olyckan i Tjernobyl kunde man mäta små mängder cesium hos människor. Stråldoserna var i medeltal några tiondelars millisievert.

I Finland finns det en grupp som cesium-137 från kärnvapenprovernas nedfall orsakade en klart större stråldos hos än för de andra: Renskötarna i Lappland. De fick cesium med födan. Renarnas höga cesiumhalt berodde på att näringskedjan lav-ren-människa anrikar cesium-137 effektivt. Åren 1955–1985 fick renskötarna cesium-137 i en dos på 13 millisievert (mSv), alltså 0,4 mSv om året. De fick i sig sammanlagt 0,3 millisievert av andra ämnen som ursprungligen kom från kärnvapenprov, alltså 0,01 mSv om året. Även i dag får renskötarna cesium-137 från nedfall från kärnvapenprov i en dos på ungefär 0,03 mSv om året.