Fredlig användning av kärnenergi

Syftet med internationella kärnämneskontroller är att se till att kärnmaterial inte avleds från fredlig användning till kärnladdningar och att verksamheten inte bidrar till spridning av kärnvapen. Den grundar sig på 1970 års icke-spridningsfördrag (NPT). 

Internationella krav på övervakning av kärnmaterial

År 1971 ingick Finland ett kärnämneskontrollavtal med IAEA inom ramen för NPT, det första i sitt slag. Det har tjänat som modell för senare framförhandlade avtal mellan stater och IAEA. Detta avtal ersattes efter Finlands anslutning till Europeiska unionen 1995 av avtalet om kärnämneskontroll mellan de kärnvapenfria medlemsstaterna i Europeiska unionen, Europeiska atomenergigemenskapen (EAEC, Euratom) och IAEA. Den grundläggande tanken bakom fördraget är att när allt fredligt material är under IAEA:s kontroll får det inte finnas så mycket material kvar utanför kontrollerna att ett helt hemligt kärnvapenprogram skulle kunna byggas på det. Staterna är skyldiga att deklarera allt kärnmaterial under kärnämneskontroll och IAEA har rätt att inspektera materialet på de platser som staten deklarerat. 

Avslöjandet av Iraks hemliga kärnprogram efter Gulfkriget på 1990-talet gav upphov till ett internationellt projekt för att utvidga IAEA:s kontrollbefogenheter så att IAEA:s övervakningssystem också kan upptäcka hemliga kärnprogram. I praktiken genomfördes utvidgningen av IAEA:s kärnämneskontroll genom ett tilläggsprotokoll till avtalet om kärnämneskontroll, som trädde i kraft i Finland och andra EU-länder utan kärnvapen den 30 april 2004. Enligt tilläggsprotokollet fick IAEA mer omfattande information av staterna om deras kärnbränslecykel. Dessutom kan IAEA samla in uppgifter från öppna källor, använda satelliter och ta miljöprover. För att säkerställa riktigheten i den information som staten tillhandahåller har IAEA större tillträdesrättigheter för att inspektera den deklarerade verksamheten. Dessutom kan IAEA genomföra kontrollbesök med mycket kort varsel.

Som medlem i EU är Finland också medlem i Europeiska atomenergigemenskapen, vars grundfördrag (EAEC-fördraget) från 1957 utgör grunden för kärnämneskontrollen i EU-länderna. Enligt fördraget har Europeiska kommissionens kontrollmyndigheter rätt att övervaka att kärnmaterial används för sitt angivna ändamål i medlemsstaterna. Kraven på dem som utför Europeiska kommissionens kärnämneskontroll fastställs i kommissionens förordning om kärnämneskontroll (nr 302/2005).

Kärnämneskontroll som en del av utformningen av kärntekniska anläggningar

Kärnämneskontroll, kärnsäkerhet och fysiskt skydd utgör grunden för en godtagbar användning av kärnenergi. Viktiga frågor i genomförandet av kärnämneskontroll är att öka kunskapen om kärnämneskontrollens aspekter inom kärnkraftssektorn och att förbättra effektiviteten i själva genomförandet. Principen Safeguards by Design är ett effektivt verktyg för att arbeta med dessa nyckelfrågor.

Safeguards by Design är en metod som integrerar internationella kärnämneskontroller i ett tidigt skede av designprocessen för uppförande, modifiering eller avveckling av en kärnteknisk anläggning. Kärnämneskontrollerna upphöjs till en väsentlig del av anläggningens konstruktion, vilket möjliggör välgrundade konstruktionsval som på ett optimalt sätt kombinerar ekonomiska, driftsmässiga och säkerhetsmässiga överväganden med internationella kärnämneskontroller. Hänsyn till kärnämneskontroll i konstruktionen kan till exempel uppnås genom fysisk separation och skydd av kärnämneskontrollutrustning, belysning för kameraövervakning och utrymmesdesign för att minimera antalet vägar för överföring av kärnämne.

Kärnämneskontroll måste beaktas vid utformningen av en kärnteknisk anläggning under hela dess livscykel, från utformning och uppförande till avveckling och nedmontering. Utformningen av anläggningsändringar bör också omfatta en bedömning av hur ändringen kommer att påverka genomförandet av kärnämneskontrollerna i anläggningen och om ändringen kommer att möjliggöra ett effektivare genomförande av kärnämneskontrollerna. 

Genom att ta hänsyn till behoven av kärnämneskontroll vid utformningen kan tillståndshavaren undvika extra kostnader och olägenheter för att anpassa kärnämneskontrollåtgärder och utrustning i ett senare skede av byggandet, driften eller avvecklingen av anläggningen. Om kraven på kärnämneskontroll inte ingår i specifikationen i det ursprungliga anbudet för anläggningen, kan de extra kostnaderna för att installera utrustningen bäras av operatören. Utrustning för kärnämneskontroll gör det möjligt för myndigheterna att minska antalet inspektörer: till exempel har de omfattande fjärrövervakningssystem som införts vid finska kärnkraftverk minskat antalet inspektioner vid anläggningarna.

Nyckeln till ett optimalt genomförande av kärnämneskontrollen i planeringen är tidig kommunikation mellan verksamhetsutövaren, den nationella tillsynsmyndigheten och IAEA. I Finland initieras denna kontakt av verksamhetsutövaren, som tillställer STUK och Europeiska kommissionen preliminära konstruktionsuppgifter för en ny anläggning inom 60 dagar från det att principbeslutet för anläggningen har fattats. De krav och koncept för kärnämneskontroll som ska ingå i anläggningsinformationen formuleras i förhandlingar mellan verksamhetsutövaren, Strålsäkerhetscentralen, Europeiska kommissionen och IAEA.