Strålskärmning i röntgenrum inom hälso- och sjukvård och veterinärmedicin
Vid röntgen produceras strålning tillfälligt under avbildningen. Vanligtvis görs avbildningen i ett separat avbildningsrum, som är planerat på ett sådant sätt att det praktiskt taget inte kommer någon strålning till utsidan. Vid användning av röntgenutrustning kan riskerna med strålning mot arbetstagare och allmänheten normalt hållas på en mycket låg nivå.
Utrymmen där strålkällor används ska planeras och konstrueras på ett sådant sätt att yrkesmässig och exponering av allmänheten är så låg som man med rimliga åtgärder kan uppnå. Exponeringen får inte överstiga dosrestriktionen för en grupp personer, som vanligtvis är 0,1 millisievert (mSv) per år för allmänheten och 0,3 mSv per år för yrkesmässig exponering utanför utrymmet. Strålskärmningen genomförs med hjälp av ett material i avskärmningen som minskar strålningens doshastighet. Vid bedömningen av behovet av strålskärmning bör man bland annat ta hänsyn till följande:
- typ av utrustning eller strålkälla och egenskaperna hos den strålning som används
- utrustningens eller strålkällans bruksmängd
- avbildningsriktningar och strålknippets storlek
- anordningens eller strålkällans placering i rummet
- användningssyftet för det utrymme som ska avskärmas.
Ofta genomförs inbyggd strålskärmning med hjälp av bly, varför behovet av skärmning presenteras i millimeter bly (mmPb). Särskilt i rum där källor med lägre strålningsexponering används är det ofta mer praktiskt att implementera inbyggd strålskärmning med andra byggmaterial. För detta ändamål har blyekvivalenter för olika strålningsenergier fastställts för olika byggmaterial.
Strålskärmning av dörrar och fönster i utrymmena och deras ramar måste motsvara den strålskärmning som krävs för den omgivande väggen. Uppmärksamhet bör också ägnas åt större genomföringar, såsom ventilationsrör. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid dem, särskilt om man kan vistas bakom dem.