Det finns alltid radioaktivt material i människan
Vår miljö innehåller radioaktivt material av både naturligt och artificiellt ursprung. Det kommer in i kroppen med föda, dricksvatten eller via inandningsluften. I kroppen exponerar radioaktivt material en person för intern strålning. Radioaktiviteten i människokroppen kan mätas direkt med en helkroppsmätning eller indirekt via människans utsöndringar. Övervakning av radioaktivitet i människokroppen är en del av miljöns strålningsövervakning.
Radioaktivt material kommer in i kroppen med föda, dricksvatten eller via inandningsluften. Det finns alltid naturligt radioaktivt material i kroppen. Naturligt radioaktivt material som finns i kroppen är bland andra kalium-40. I naturligt kalium finns alltid en andel av den radioaktiva isotopen kalium-40. I en vuxen människa finns det oftast 3000 - 6000 becquerel (Bq) kalium-40. In i kroppen tar sig även naturligt uran och torium som förekommer i vår berggrund samt dessas sönderfallsprodukter. Den mest kända och den viktigaste sönderfallsprodukten för den finländska strålningsexponeringen är radon som tillhör urans sönderfallskedja. Radioaktivt material kommer in i människan via födan, dricksvattnet eller via inandningsluften.
Dessutom får människan i sig radioaktivt material från radioaktivt nedfall via maten. Det finns fortfarande små mängder långvariga radioisotoper cesium-137 (halveringstid 30 år) och strontium-90 (28 år) från fjärrnedfall till följd av atmosfäriska kärnvapenprov, som huvudsakligen genomfördes före år 1963. Till följd av kärnkraftverksolyckan 1986 i Tjernobyl får människan ännu i sig cesium-137 via födan. I nedfallet fanns även cesium-134 som på grund av sin korta halveringstid (2 år) nästan helt försvunnit. Radioaktivt jod-131 upptogs i små mängder via inandning och med mjölken genast efter olyckan.
Små mängder radioaktivt material hamnar i miljön också via de kontrollerade utsläppen från kärnkraftverk och upparbetningsanläggningar. Den mängd radioaktivt material som tar sig ut i omgivningen kring normalt fungerande kärnkraftverk är dock så liten att den saknar betydelse för människans stråldos.
Radioaktivt material beter sig på olika sätt
Absorption, retention och distribution av radioaktivt material i olika organ och vävnader, samt dess utsöndring från kroppen, påverkas av dess kemiska form, löslighet och partikelstorlek. I händelse av en olycka kan en del av det radioaktiva material som har kommit i kontakt med huden absorberas i kroppen genom huden eller sår, och kan också orsaka en intern stråldos.
Absorptionen av radionuklider som fåtts genom att svälja sker främst i tunntarmen. Transporten och vidhäftningen av inhalerade partiklar till olika delar av andningssystemet beror på aggregationstillståndet och storleken på själva partiklarna. Från lungorna transporteras en del av partiklarna via flimmerhåren till svalget, varefter de beter sig som ett svalt material.
Av radioaktivt material transporteras cesium och kalium huvudsakligen till människans muskler. Strontium, liksom kalcium, transporteras till skelettet och radioaktiv jod till sköldkörteln. På vilket sätt ämnena avlägsnas från kroppen påverkas av deras cirkulation i kroppen. Hur snabbt de avlägsnas från kroppen beskrivs av den biologiska halveringstiden. Det är den tid inom vilken hälften av ämnet har utsöndrats. Till exempel är den biologiska halveringstiden för cesium-137 hos en vuxen i genomsnitt 110 dagar. Hos barn är biologiska halveringstider kortare än hos vuxna.
Mängden radioaktivt material i kroppen minskar inte bara till följd av utsöndring utan också på grund av radioaktivt sönderfall. Avlägsnande av radioaktivt material från kroppen är svårt. De ämnen som används för avlägsnande är ganska ineffektiva och dessutom i stora mängder giftiga. Undantaget är radioaktivt jod, vars mängd i sköldkörteln effektivt kan minskas genom föradministrering av jodtabletter som innehåller icke-radioaktivt jod.
Läs mer:
I en allvarlig kärnolycka kan isotoper av radioaktiv jod frigöras i luften. Ett exempel, som är av avgörande betydelse för strålsäkerheten, är jod-131, vars halveringstid är åtta dygn. En tredjedel av all jod som hamnar i människokroppen samlas i sköldkörteln. Om sköldkörteln utsätts för strålning ökar risken för sköldkörtelcancer.
Med hjälp av jodtabletter kan man skydda sköldkörteln. Tabletter som tas i enlighet med anvisningarna innehåller icke radioaktiv kaliumjodid, som fyller sköldkörteln och förhindrar ansamling av radioaktiv jod i körteln. Skyddet som tabletten ger håller cirka ett dygn. Jodtabletter skyddar endast sköldkörteln och skyddar inte mot andra radioaktiva ämnen än jod.
Jodtabletter ska tas först när myndigheterna rekommenderar det. Att ta tabletten vid rätt tidpunkt är viktigt, eftersom den skyddande effekten blir svagare om den tas för tidigt eller för sent. Man skall inte ge sig ut för att skaffa jodtabletter om befolkningen redan uppmanats att söka skydd inomhus. Intag av jodtabletter är särskilt viktigt för barn och gravida, eftersom sköldkörteln hos barn och foster är känsligare för strålning än den är hos vuxna. Om det inte finns tillräckligt med tabletter till alla i området, ges tabletterna åt barn och gravida.
Ta inte jodtabletten om du tidigare fått en allvarlig allergisk reaktion av jod eller har konstaterats lida av en sköldkörtelsjukdom, eller om sköldkörteln har avlägsnats eller inte fungerar.