Bestämning av radioaktivt material i kroppen
Den viktigaste metoden för bestämning av radioaktivt material i människokroppen är direkt mätning av människans radioaktivitet med hjälp av mätutrustning. I den bestäms radioaktivt material i kroppen med hjälp av strålningsdetektorer utanför kroppen, numera av halvledarkristaller.
Direkta och indirekta metoder
Direkta mätmetoder kan endast detektera ämnen som avger gammastrålning. Strålningens energi måste vara så hög att strålningen inte helt förblir i kroppen, utan en del av den kommer utanför kroppen och kan på så sätt detekteras. Den viktigaste mätmetoden när det gäller att utreda hur stora mängder radioaktivt material det finns i en människa är gammaspektrometrisk mätning, som görs direkt utanför kroppen.
Metoden bygger på att upptäcka gammastrålning som de radioaktiva ämnena i kroppen avger. Under mätningen utsätts människan inte för strålning. Genom direkta mätningar kan man få reda på inte bara radioaktiviteten i hela kroppen, utan också mängderna radionuklider som de olika organen innehåller. Man kan till exempel mäta mängden radioaktiv jod i sköldkörteln med hjälp av detektorer som planerats för detta ändamål.
Indirekta mätmetoder används när det inte är möjligt att upptäcka radionukliderna i kroppen genom direkta mätningar. Till exempel alfa- och betastrålning har så pass kort räckvidd att det är omöjligt att direkt mäta mängden radionuklider som avger dessa arter av strålning i en människa. Till dessa hör bland annat strontium-90 och tritium. Den exponering som dessa ger upphov till kan bestämmas genom mätningar av aktivitetshalterna i avsöndringar.
Vid användning av indirekta metoder måste mängden radioaktiva ämnen i kroppen uppskattas med hjälp av modeller som beskriver människans ämnesomsättning. Jämfört med direkta mätmetoder är dessa uppskattningar alltid förknippade med en större osäkerhet.
Om radioaktivt material i stor utsträckning har spridits i livsmiljön, till exempel till följd av en olycka, kan de mängder som befolkningen får också uppskattas indirekt genom att analysera radioaktiviteten i livsmedel och andningsluft. Denna metod är bäst lämpad för att uppskatta mängden aktivitet som tas emot av stora grupper av människor.
Befolkningsmätningar i Finland
I Finland har man alltsedan 1960-talet följt befolkningens exponering för inre strålning med hjälp av gammaspektrometer. Genom mätningarna har man kunnat följa hur det radioaktiva material som härstammar från kärnvapenprov och kärnkraftverksolyckan i Tjernobyl lämnar kroppen.
Förutom hela befolkningens exponering beräknas också exponeringen bland sådana grupper vars kost innehåller exceptionellt mycket cesium-137. Till dessa grupper hör bland annat den del av befolkningen som äter mycket renkött samt de personer som bor i området med det största nedfallet på grund av Tjernobylolyckan och vars kost dessutom till stor del består av lokala naturprodukter.
Den strålningsexponering som beror på Tjernobylolyckan uppgår i nuläget till mindre än en procent av finländarnas genomsnittliga årliga totala dos. Allt som allt har Tjernobyl-nedfallet uppskattats orsaka en stråldos på cirka två millisievert under en livstid. Det är ungefär hälften mindre än den dos som vi i genomsnitt får från radon i inomhusluften under ett år.
Aktiviteten av cesium-137 i de grupper som representerar befolkningen i huvudstadsregionen och renskötarna i Norra Lappland samt i den grupp vars kost till stor del består av naturprodukter i Päijänne-Tavastland. Cesiumet före år 1986 kom från nedfall orsakade av kärnvapenprov som utfördes i atmosfären. Orsaken till att cesium-aktiviteten är högre bland renskötarna än bland den övriga befolkningen är att cesium-137 i näringskedjan lav–ren koncentreras i renköttet, och renskötarnas kost består till stor del av renkött. Mätningarna bland renskötarna i norra Lappland har utförts i samarbete med Helsingfors universitets radiokemiska laboratorium.
Bilden ovan visar hur effekterna av kärnvapenproverna gjorda i atmosfären skiljer sig från effekterna av Tjernobylolyckan. Nedfallet som orsakats av kärnvapenproverna och som föll under en lång tid fördelades jämnt i Finland, men ändå är skillnaden mellan cesiummängderna för Helsingforsgruppen och renskötargruppen i Enare stor. Skillnaden berodde på skillnaderna i födan. I den karga naturen i Lappland är särskilt näringskedjan lav-ren-människa en kraftig anrikare av cesium. Nedfallet från Tjernobyl var kortvarigare och ojämnt fördelat. Nedfallet var litet i Lappland, precis som det var i den folkrika huvudstadsregionen. I Päijänne-Tavastland var nedfallet rikligare och personer som äter mycket naturprodukter i den trakten har en större strålningsexponering än människor i övriga Finland. Den stråldos som Tjernobyl-olyckan orsakar för hela Finlands del är ändå en mycket liten del av den årliga totala dosen.
