Kärnvapen

Ett kärnvapen är en bomb vars förstörelsekraft grundar sig i synnerhet på den tryckvåg och värmestrålning som uppstår vid kärnexplosionen. Ett annat hot är den strålning som uppstår från radioaktiva ämnen som frigörs vid explosionen och den neutronstrålning som frigörs omedelbart i samband med explosionen.

Effekterna av en kärnexplosion beror i hög grad på om bomben exploderar på markytan, under jord eller i luften. Omfattningen av det område som eventuellt berörs av strålrisk beror bland annat på kärnvapnets storlek och i synnerhet explosionshöjden. Om explosionen sker så lågt att det uppstår risk för betydande nedfall, skyddar man sig mot strålning som orsakas av kärnvapensprängningen genom att flytta sig till skyddsrum. 

Ett kärnvapen sprängs inte av misstag även om det skulle falla eller fordonet som transporterar det skulle krocka. En brand eller kemisk explosion kan dock skada kärnvapnet så att uran eller plutonium som finns i vapnet blottas och frigörs i omgivningen. Följden kan bli en hälsofarlig strålningssituation nära olycksplatsen, i värsta fall tiotals kilometer bort.

Att bygga ett kärnvapen är en krävande process som kräver kärnvapenkompatibelt material såsom högt anrikat uran eller plutonium.

Sprängning av kärnvapen i luften

Vid luftsprängning exploderar ett kärnvapen så högt att explosionens eldklot inte vidrör marken. Då är områdena som påverkas av trycket och värmestrålningens förstörelseverkan som störst, och kärnvapnets verkningsområde är sålunda så stort som möjligt. Till exempel skulle en sprängning av ett kärnvapen på 100 kiloton i luften på en så kallad optimal höjd döda en stor del av den helt oskyddade befolkningen inom en radie på cirka fyra kilometer från explosionspunkten. De radioaktiva ämnen som uppstår vid en luftsprängning stiger högt upp i atmosfären, och så kallat närnedfall med särskilt farlig strålning uppstår i allmänhet inte. 

Sprängning av kärnvapen vid markytan

Vid sprängning vid markytan exploderar ett kärnvapen på eller nära markytan. Kort efter explosionen landar en stor del av de mycket radioaktiva ämnen som uppstår vid explosionen på marken som närnedfall. Utanför det omedelbara verkningsområdet är hotet därmed strålning från de radioaktiva ämnen som uppstår vid explosionen. 

Omfattningen av det område som berörs av strålrisk beror bland annat på kärnvapnets storlek, explosionshöjden och väderförhållandena. För att skydda sig från radioaktiva ämnen och strålning från ett stort kärnvapen på ett megaton måste befolkningen i de radioaktiva ämnenas spridningsriktning upp till hundratals kilometer från explosionsplatsen ta skydd i skyddsrum. Motsvarande effekter av ett mindre, taktiskt kärnvapen på flera kiloton kan nå områden tiotals kilometer bort.

Konsekvenser av en nödsituation med strålrisk som orsakas av användning av kärnvapen

Till följd av användningen av ett kärnvapen skulle vissa områden förstöras helt och ett normalt liv och ekonomisk verksamhet skulle vara omöjliga. Förhållandena skulle vara desamma som efter en förödande jordbävning. Den värmestrålning som uppstår vid en kärnexplosion skulle dock orsaka många allvarliga brännskador för de som överlevt explosionen, och deras behandling skulle kräva mycket uppmärksamhet. I den omedelbara närheten av explosionen skulle människor dessutom utsättas för kraftig direkt strålning, som kan orsaka till exempel strålsjuka. Även eventuellt radioaktivt nedfall skulle medföra en risk som inte förekommer vid naturkatastrofer.

Det radioaktiva nedfall som uppstår vid en markexplosion  skiljer sig i sin sammansättning från det eventuella nedfallet vid en kärnkraftsolycka. Det orsakar en omedelbar strålrisk, särskilt genom extern strålning. Nedfallet hotar också räddningsarbetarnas säkerhet samt fördröjer räddningsarbetet och hjälpen till överlevande.

Liksom vid en kärnkraftsolycka kan nedfallet  förorena livsmedel. Radioaktiva ämnen kan överföras till spannmålsväxter och andra närings- eller foderväxter direkt från luften med regn eller torrt nedfall eller från marken via rötterna. Djur kan andas in förorenad luft och en del av nedfallet som hamnat i ytvattnet överförs till fiskarna via vattennäringskedjorna.

En allvarlig situation med nedfall skulle inte orsaka enbart strålrisk. De långvariga psykologiska konsekvenserna skulle vara betydande, särskilt för dem som överlevt i området, som skulle vara oroliga för de långsiktiga hälsoeffekterna. Detta skulle sannolikt göra det mycket svårare att återgå till ett normalt liv än vid en naturkatastrof av motsvarande omfattning. Dessutom vet man från kärnkraftsolyckor att nedfallets strålningseffekter kan orsaka oro även långt från det egentliga olycksområdet. 

Matproduktionen skulle behöva begränsas på ett mycket bredare område än området där människor skyddas. Även de ekonomiska konsekvenserna skulle vara betydande. De ekonomiska effekterna skulle vara betydande över hela världen, särskilt om kärnvapnet skulle användas i ett område som är starkt förknippat med världshandeln. Utöver de direkta skadorna skulle nedfallet och dess hot störa den ekonomiska verksamheten och transporterna i stora områden. Till exempel hade olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima år 2011 sådana här konsekvenser mycket längre bort än vad som var motiverat på grund av enbart strålningen.

Behovet av att utföra strålningsmätningar av varor och människor som anländer från ett antaget nedfallsområde skulle sannolikt också ha en betydande inverkan på den internationella handeln och människors rörelse. Ett sådant område kan sträcka sig över tusentals kilometer. Efter olyckan i Fukushima skapades det tryck för att säkerställa att alla varor, färdmedel och människor som kom från eller passerade genom det antagna nedfallsområdet var rena.

Den nödsituation med strålrisk och strålningsexponeringen som användningen av kärnvapen orsakar påverkas av typen av sprängladdning, explosionens styrka, explosionshöjden och vädret. 

Förbud mot kärnvapenprov

Kärnvapen har testats genom provsprängningar i luften, vattnet och under jorden sedan 1945. Andra provsprängningar än underjordiska förbjöds 1963. Inga provsprängningar har gjorts i atmosfären sedan 1980, även om alla länder inte har förbundit sig till avtalet. De provsprängningar som gjordes i atmosfären spred radioaktiva ämnen i miljön, och små mängder av dessa kan fortfarande hittas på olika håll i världen. År 1996 ingicks ett avtal som förbjöd alla kärnvapenprovsprängningar. Det har inte ännu trätt i kraft. Efterlevnaden av förbudet övervakas dock med hjälp av ett globalt nätverk av mätstationer.

Övervakning av kärnmaterial och icke-spridningsfördraget

Övervakning av kärnmaterial har som mål att försäkra att kärnämnen och andra kärnindustriprodukter används fredligt i enlighet med tillstånd och anmälan och att kärnanläggningar och kärnindustrins teknik används enbart för fredliga ändamål. Övervakningen syftar till att förhindra spridningen av kärnvapen och säkerställa att kärnmaterial inte produceras, används eller överförs för tillverkning av kärnvapen. 

Den internationella grunden för övervakningen är fördraget om icke-spridning av kärnvapen (Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons, NPT), som ratificerades år 1969 och trädde i kraft 1970. Dess efterlevnad övervakas av Internationella atomenergiorganet IAEA. Finland har varit med i fördraget från början.

Inom EU övervakas användningen och anskaffningen av kärnmaterial också av kommissionens safeguards-avdelning. Övervakningen grundar sig på fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, Euratom Treaty, från år 1957. 

Övervakning av kärnmaterial är en förutsättning för fredlig användning av kärnenergi. Staterna bär ett odelbart ansvar för att ingen verksamhet som strider mot icke-spridningsfördraget bedrivs på deras område. 

Internationella avtal

Nedrustning är det effektivaste sättet att förhindra spridning, testning och användning av kärnvapen. Utöver icke-spridningsfördraget finns det många andra internationella avtal som stöder detta mål: avtalet som förbjuder testning av kärnvapen i luftrum, rymden och vatten (Treaty Banning Nuclear Weapon Tests in the Atmosphere, In Outer Space and Under Water; även känt som det partiella provstoppsavtalet, Partial Test Ban Treaty, PTBT) och det fullständiga provstoppsavtalet (the Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty, CTBT). CTBT undertecknades år 1996, men kommer inte att träda slutgiltigt i kraft förrän alla 44 länder som använder kärnteknik är med. 

Verksamheten i enlighet med CTBT-avtalet övervakas av CTBTO, som har ett världsomfattande observationsnätverk för upptäckande av kärnvapenprov. Systemet mäter radionuklider och gör dessutom observationer om seismiska, hydroakustiska och infraljudsbaserade signaler. Systemet har bland annat upptäckt alla kärnvapenprov som Nordkorea rapporterat. 

Övervakning i Finland och STUKs roll

Strålsäkerhetscentralen (STUK) är en myndighet som övervakar strål- och kärnsäkerheten och som ställer krav gällande kärn- och strålsäkerheten och övervakar att dessa krav uppfylls. Dessutom upprätthåller och utvecklar STUK det nationella systemet för övervakning av kärnmaterial, vars mål är att se till att förpliktelserna i icke-spridningsfördraget uppfylls i Finland. IAEA å sin sida övervakar det nationella övervakningssystemets funktion och resultat även i Finland.

Övervakningen gäller kärnkraftverk och andra kärntekniska anläggningar, kärnmaterial och slutförvaring av kärnavfall och utgår från redovisning och rapportering av kärnämnen. Verksamhetsutövaren och STUK ska hela tiden ha kännedom om var allt kärnämne finns, hur mycket kärnämne det finns och hur kärnämnet används. 
STUK fungerar också som den nationella informationscentral (FiNDC) som CTBT förutsätter. FiNDC samlar in och analyserar bl.a. data som CTBT-observationsnätverket producerar och meddelar statsförvaltningen om misstankar om kärnvapenprov.  

Vid en strålrisksituation har STUK till uppgift att skapa en situationsbild samt att bedöma situationens betydelse för säkerheten. STUK ger rekommendationer om skyddsåtgärder åt andra myndigheter. STUK har jour dygnet runt i händelse av kärnolyckor och andra nödsituationer med strålrisk.

Kärnvapenstater

Av kärnvapenstaterna har följande undertecknat icke-spridningsfördraget (Nuclear non-proliferation treaty, NPT): 

• Förenta staterna
• Ryssland
• Storbritannien 
• Frankrike
• Kina  

Utanför icke-spridningsfördraget är länder som har uppgett att de äger kärnvapen:

• Indien
• Pakistan
• Nordkorea

Dessutom uppskattas Israel ha ett betydande antal kärnvapen. Nordkorea har genomfört flera kärnvapenprov sedan 2009.

Utöver de nuvarande kärnvapenstaterna finns det länder som har haft ett kärnvapenprogram eller kärnvapen:

• Sydafrika avstod från sitt program och sina kärnvapen och har nu ett kärnkraftverk och annan verksamhet inom kärnenergiområdet. 
• Irak hade ett kärnvapenprogram som avslöjades under Gulfkriget men som inte hann framskrida avsevärt. Landet har inga kärnvapen eller verksamhet inom kärnenergiområdet.
• Syrien byggde i hemlighet en reaktor för plutoniumproduktion som bombades av Israel år 2007. Reaktorn var likadan som i Nordkorea. Efter detta har det varit oklart var de övriga nödvändiga anläggningarna, kärnmaterialet m.m. är. Programmet tog slut strax efter att det inleddes, men på grund av krigstillståndet har utredningen inte framskridit. Syrien har småskalig verksamhet inom kärnenergiområdet.
• Under Gulfkriget hade Iran ett förprogram för kärnvapen som liknade en lämplighetsundersökning, som landet avstod från själv. Landet byggde i hemlighet två urananrikningsanläggningar med hjälp av teknik från hemliga nätverk. Sedermera har IAEA inlett övervakning av anläggningarna. Iran har ett ganska stort kärnkraftsprogram, som man misstänker att Iran också använder för att förbereda sin förmåga att bygga ett kärnvapen vid behov.