Strålsäkerhet för kärntekniska anläggningar

Övervakningen av strålsäkerheten är en del av övervakningen av ett kärnkraftverks funktionsduglighet. Syftet är att säkerställa att den totala strålningsexponeringen för både arbetstagare och invånarna i närheten vid driften av ett kärnkraftverk hålls så låg som det i praktiken är möjligt. Dessutom hålls strålningsexponeringen långt under dosgränserna på individnivå.

Strålningsexponering för personalen

STUK övervakar strålsäkerheten för arbetstagare på kärnkraftverk genom att granska anläggningens dosövervakning, strålningsmätningar, förfaringssätt för strålskyddet, anläggningens strålförhållanden och hur strålskyddet har ordnats under underhållsarbeten och andra arbeten. STUK övervakar de personliga stråldoserna för personal på kärnkraftverk för att de personliga dosgränserna för arbetstagare i strålningsarbete inte ska överskridas. Den effektiva dos som strålningsarbetet orsakar arbetstagaren får inte överskrida 20 millisievert (mSv) per år (Statsrådets förordning om joniserande strålning 1034/2018).

Varje år omfattas cirka 3 000–5 000 personer av stråldosövervakningen på Finlands kärnkraftverk. Stråldoserna för arbetstagare på kärnkraftverk uppstår huvudsakligen under årsrevisionerna då de anställda arbetar i närheten av radioaktiva komponenter och öppnade processystem. Årsrevisionens längd och omfattningen av det underhållsarbete som utförs under den som är betydande ur strålsäkerhetssynpunkt påverkar den totala dosen för arbetstagarna under det aktuella året.

Övervakning av strålningen i miljön

Miljöundersökningarna i de finländska kärntekniska anläggningarna började redan innan anläggningarna togs i bruk, och numera övervakas omgivningen kring kärntekniska anläggningar på ett mångsidigt och heltäckande sätt. STUK godkänner de kärntekniska anläggningarnas miljöövervakningsprogram och genomför sin egen oberoende övervakning av Lovisa och Olkiluoto. 

Från anläggningarnas omgivning insamlas och analyseras årligen sammanlagt cirka 600 prover bl.a. från hushållsvatten, livsmedel, luft, regnvatten, jordmån, havsvatten och havsbotten. Även den externa bakgrundsstrålningen och radioaktiviteten hos invånarna i omgivningen mäts regelbundet. Strålningsexponeringen som invånarna i kärnkraftverkens omgivning utsätts för bedöms årligen utifrån kärnkraftverkens utsläppsuppgifter och miljöprover samt meteorologiska mätningar.

Utsläppen från kärnkraftverk försvagas effektivt i luften och vattnet kring kraftverken, dvs. i atmosfären och havet. Därför samlas radioaktiva ämnen bara i mycket låga halter i kraftverkens omgivning och kan endast upptäckas med hjälp av känsliga mätmetoder (se resultat från övervakning av strålningen i miljön). Utsläppsmängderna vid normal drift är så små att det inte är möjligt att mäta den stråldos som dessa orsakar befolkningen. Därför bestäms stråldoserna för befolkningen kalkylmässigt.

Strålningsexponeringen för invånarna i omgivningen

Strålningsexponeringen som invånarna i omgivningen utsätts för bedöms årligen både på basis av kärnkraftverkens utsläppsuppgifter och miljöprover och på basis av meteorologiska mätningar. I Finland har statsrådet bestämt att gränsen för en stråldos som normal drift av kärnkraftverk får orsaka en enskild invånare i omgivningen är 0,1 millisievert per år. Detta är cirka en sextiondedel av den genomsnittliga stråldos som finländarna får från olika källor under ett år. De senaste åren har stråldosen som kärnkraftverken i Finland orsakat invånarna i omgivningen varit under en procent av den tidigare nämnda dosrestriktionen 

De modeller som används för att uppskatta strålningsdoserna för invånarna i närheten av en kärnteknisk anläggning kan inte fullt ut ta hänsyn till de individuella skillnaderna mellan människor och deras livsstil. Därför definieras en så kallad representativ person som representerar den mest utsatta befolkningsgruppen utifrån ålder och livsstil.   Vid beräkningen har man använt en fiktiv person som bor nära kärnkraftverket. Personen äter i huvudsak naturprodukter som skaffats i kraftverkets omgivning, såsom bär, svampar och fisk, dricker mjölk som producerats på en närliggande lantgård och använder lokala spannmåls- och köttprodukter. Dessutom tillbringar personen mycket tid på stränder som ligger nära kärnkraftverket och simmar i havet. Resultatet är främst teoretiskt – i praktiken är det den högsta stråldosen som en person som bor i kärnkraftverkets omgivning i teorin kunde få. I verkligheten exponeras invånarna i kärnkraftverkens omgivning för mycket lägre stråldoser.

Om utsläppen av radioaktiva ämnen från kraftverken skulle vara så stora att de höjde strålningsnivån i närmiljön, skulle situationen omedelbart upptäckas med hjälp av övervakningsnätverken kring kraftverken. Nätverken består av mätstationer som ligger på 1–5 kilometers avstånd. Uppgifterna förmedlas automatiskt till datorerna på anläggningarna, och Strålsäkerhetscentralen kan granska dem när som helst. Om doshastigheten på någon station överskrider larmgränsen 0,4 mikrosievert per timme, skickar systemet ett automatiskt larmmeddelande till STUK. Den naturliga bakgrundsstrålningen i Finland varierar mellan 0,05–0,3 mikrosievert per timme (µSv/h).

Utsläpp av radioaktiva ämnen

De radioaktiva ämnena som uppstår i kärnreaktorn är främst fästa vid kärnbränslet i reaktorn. En liten del av ämnena finns dock även i reaktorns nedkylningssystem samt i dess rengörings- och avfallssystem. Vatten- och luftutsläppen från anläggningen rengörs med hjälp av filtrering och fördröjs så att deras strålningsinverkan på miljön är mycket liten jämfört med inverkan från de radioaktiva ämnen som normalt finns i naturen. Utsläppen mäts noggrant och man säkerställer att de klart underskrider de gränsvärden som ställts upp. Man strävar efter att hålla utsläppen så låga som det med praktiska åtgärder är möjligt.

Utsläpp i gasform leds in i kraftverkens ventileringskanaler och vattenutsläppen leds med nedkylningsvattnet ut i havet. Man tar alltid prover från vätskan innan den släpps ut i havet. Dessutom kontrolleras aktiviteten med kontinuerliga strålningsmätningar. 

Innan gasformiga ämnen släpps ut mäts de radioaktiva ämnena med kontinuerliga strålningsmätare. Från luften samlas också kontinuerligt in prover för mer detaljerade utsläppsanalyser. Kärnkraftverksbolagen bestämmer sammansättningarna och aktivitetsnivåerna för radioaktiva ämnen i de insamlade proverna med hjälp av exakta mätmetoder.

Övervakning av strålningen i miljön

Miljöundersökningarna i de finländska kärntekniska anläggningarna började redan innan anläggningarna togs i bruk, och numera övervakas omgivningen kring kärntekniska anläggningar på ett mångsidigt och heltäckande sätt. STUK godkänner de kärntekniska anläggningarnas miljöövervakningsprogram och genomför sin egen oberoende övervakning av Lovisa och Olkiluoto. 

Från anläggningarnas omgivning insamlas och analyseras årligen sammanlagt cirka 600 prover bl.a. från hushållsvatten, livsmedel, luft, regnvatten, jordmån, havsvatten och havsbotten. Även den externa bakgrundsstrålningen och radioaktiviteten hos invånarna i omgivningen mäts regelbundet. Strålningsexponeringen som invånarna i kärnkraftverkens omgivning utsätts för bedöms årligen utifrån kärnkraftverkens utsläppsuppgifter och miljöprover samt meteorologiska mätningar.

Utsläppen från kärnkraftverk försvagas effektivt i luften och vattnet kring kraftverken, dvs. i atmosfären och havet. Därför samlas radioaktiva ämnen bara i mycket låga halter i kraftverkens omgivning och kan endast upptäckas med hjälp av känsliga mätmetoder (se resultat från övervakning av strålningen i miljön). Utsläppsmängderna vid normal drift är så små att det inte är möjligt att mäta den stråldos som dessa orsakar befolkningen. Därför bestäms stråldoserna för befolkningen kalkylmässigt.

Strålningsexponeringen för invånarna i omgivningen

Strålningsexponeringen som invånarna i omgivningen utsätts för bedöms årligen både på basis av kärnkraftverkens utsläppsuppgifter och miljöprover och på basis av meteorologiska mätningar. I Finland har statsrådet bestämt att gränsen för en stråldos som normal drift av kärnkraftverk får orsaka en enskild invånare i omgivningen är 0,1 millisievert per år. Detta är cirka en sextiondedel av den genomsnittliga stråldos som finländarna får från olika källor under ett år. De senaste åren har stråldosen som kärnkraftverken i Finland orsakat invånarna i omgivningen varit under en procent av den tidigare nämnda dosrestriktionen 

De modeller som används för att uppskatta strålningsdoserna för invånarna i närheten av en kärnteknisk anläggning kan inte fullt ut ta hänsyn till de individuella skillnaderna mellan människor och deras livsstil. Därför definieras en så kallad representativ person som representerar den mest utsatta befolkningsgruppen utifrån ålder och livsstil.   Vid beräkningen har man använt en fiktiv person som bor nära kärnkraftverket. Personen äter i huvudsak naturprodukter som skaffats i kraftverkets omgivning, såsom bär, svampar och fisk, dricker mjölk som producerats på en närliggande lantgård och använder lokala spannmåls- och köttprodukter. Dessutom tillbringar personen mycket tid på stränder som ligger nära kärnkraftverket och simmar i havet. Resultatet är främst teoretiskt – i praktiken är det den högsta stråldosen som en person som bor i kärnkraftverkets omgivning i teorin kunde få. I verkligheten exponeras invånarna i kärnkraftverkens omgivning för mycket lägre stråldoser.

Om utsläppen av radioaktiva ämnen från kraftverken skulle vara så stora att de höjde strålningsnivån i närmiljön, skulle situationen omedelbart upptäckas med hjälp av övervakningsnätverken kring kraftverken. Nätverken består av mätstationer som ligger på 1–5 kilometers avstånd. Uppgifterna förmedlas automatiskt till datorerna på anläggningarna, och Strålsäkerhetscentralen kan granska dem när som helst. Om doshastigheten på någon station överskrider larmgränsen 0,4 mikrosievert per timme, skickar systemet ett automatiskt larmmeddelande till STUK. Den naturliga bakgrundsstrålningen i Finland varierar mellan 0,05–0,3 mikrosievert per timme (µSv/h).