Att mäta radonhalten

Med radonmätningar av bostäder vill man utreda hurudan radonhalt invånarna i genomsnitt exponeras för. Radonhaltens årsmedelvärde har fastställts som referensvärde för bostäder.

Radonmätningar i bostäder görs mellan början av september (1.9) och slutet av maj (31.5), vanligtvis med en radonmätningsburk. Mätningen ska pågå i minst två månader, men ett mer exakt årsmedelvärde fås när mätningen pågår i tre månader eller längre. Om mätningen pågår i mindre än två månader, kan en tillräcklig korrekt bedömning av medelvärdet för en lång tid inte göras på basen av resultatet. Årsmedelvärdet bedöms genom att multiplicera resultatet från mätningsperioden med koefficienten 0,9.

I en vanlig bostad görs mätningen med två mätningsburkar, varav den ena placeras i vardagsrummet och den andra i sovrummet. Dessa rum tillbringar man vanligtvis mest tid i och därför beskriver resultaten från dem bäst invånarnas exponering. Om man tillbringar mer tid i något annat rum, är det naturligtvis lönsamt att placera mätningsburken där. Om bostaden har två våningar, är det logiskt mäta i båda våningarna. En liten (< 100 m²) bostad kan mätas med en radonburk, om det bara finns en våning och bostadens grund och ventilation är likadan i alla rum.

Radonburken beställs från tjänsteleverantörer som levererar STUK-godkända radonburkar. Tjänsteleverantören skickar hem radonburkarna per post. Med följer anvisningar om hur radonburkarna placeras i hemmet. Efter mätningstiden returneras burkarna till tjänsteleverantören per post.

• En lista över radonburkar som godkännas av STUK och aktörer som säljer sådana. 
• Beställning av radonmätning från STUK 

Radonhalten på arbetsplatsen bestäms i första hand genom att använda en radonmätningsburk (integrerande mätning) som förvaras i arbetslokalerna i minst två månader mellan början av september och slutet av maj. Radonmätningsburken anger medelvärdet för halten under en längre tid. Efter detta kan man vid behov reda ut tidsmässiga variationer i radonhalten med den så kallade kontinuerliga radonmätningen.

Centralt vid radonövervakning på arbetsplatser är att man använder en tillförlitlig mätmetod för att fastställa radonhalten. Radonmätning kan beställas av företag som använder en av mätmetod som godkänts av STUK.

Radonmätning rekommenderas för alla lägenheter i radhus och lägenheter på första
våningen i flervåningshus. Om husbolaget har vistelseutrymmen på bottenvåningen eller
i källaren och en del av de boende tillbringar mycket tid i dem är det också värt att utföra
mätningar där. Bostäder och vistelseutrymmen på andra våningen och högre våningar
behöver inte mätas, eftersom radonhalten i dem är låg. Det finns inte heller något behov
av att utföra mätningar i bastu, förråd eller tekniska utrymmen, eftersom vistelsetiden i
lokalerna är mycket kort.

Ibland används bottenvåningen i ett husbolag som arbets- eller butikslokal. Dessa
bör också mätas samtidigt som bostäderna och bostadsutrymmena. Enligt lagen
ansvarar arbetsgivaren för att arbetstagarnas radonexponering är tillräckligt liten och att
mätresultaten skickas till Strålsäkerhetscentralen.

Radonmätningen utförs med en radonmätdosa från början av september till slutet av maj under minst två månader. Radonmätningar kan beställas av en aktör som använder en mätmetod som godkänts av Strålsäkerhetscentralen.

• En lista över radonburkar som godkännas av STUK och aktörer som säljer sådana.
• Beställning av radonmätningen från STUK (husbolag) (STUK:s webbutik)
• STUK anvisningar: Radon i husbolag (Julkari.fi)

Snabbmätning av radonhalten är en bra hjälp i samband med radonsaneringen, eftersom mätningen kan användas för att redan på några dagar bedöma om radonsaneringen lyckades. Det förekommer dock naturligt variation i radonhalter in byggnader. Därför ersätter snabbmätningen inte en två månader lång burkmätning.

Radonmätningar bestäms i social- och hälsovårdsministeriets beslut (1044/2018). Enligt beslutet bestäms radonhalten med en mätningsmetod godkänd av STUK. Definieringen bör oftast basera sig på en integrerad mätning som gjorts under minst två hela månader. Radonmätningarna på arbetsplatserna ska utföras med mätmetoder godkända av STUK och apparaten ska vara korrekt kalibrerad.

Radonhalten varierar något från dag till dag och vecka till vecka bland annat beroende på vädrets inverkan. Variationen är byggnadsspecifik. I en del hus varierar radonhalten endast lite, men i andra kan radonhalten variera till exempel mellan 100 och 1 000 becquerel per kubikmeter. Ju längre mätning desto mindre påverkar den stokastiska variationen resultatet. Därför bör radonmätningen ta minst två månader.

Det finns elektroniska radonmätare på marknaden som visar medelvärdet för radonhalten för en dag eller en vecka. Kortvariga mätningar kan användas som hjälp i samband med radonsaneringens mer närmare undersökningar och i valet av saneringsåtgärder samt för att bedöma saneringens inverkningar. Då mätresultatet analyseras är det viktigt att komma ihåg att väderförhållandet och byggnadens ventilationstekniska verksamhet kan påverka resultatet i hög grad.

Utgående från de kortvariga mätningarna kan man bedöma om det behövs fler saneringsåtgärder innan en längre kontrollmätning av radonhalten, mätningen bör ta minst två månader. Med flera kontinuerliga mätare kan man väl definiera medelvärdet för radonhalten för till exempel 48 timmar, men medelvärdet för 48 timmar kan i en del fall märkbart skilja sig från det långvariga medelvärdet. Därför ska radonsaneringens resultat alltid granskas med en mätning på minst två månader.

Mer information

• Referensvärden och föreskrifter om radon i bostäder (Stuk.fi)
• Radon på arbetsplatser (Stuk.fi)
• Radonmätningar godkända av STUK (Stuk.fi)

Författningar

• Social- och hälsovårdsministeriets förordning om joniserande strålning 1044/2018 (Finlex.fi)

Strålsäkerhetscentralen rekommenderar inte mätningar av radonhalten i markluften på grund av svårigheten att tolka resultaten. Radonhalten i markluften varierar både tidsmässigt och platsmässigt. Under byggandet kan det förekomma grävningsarbeten, utfyllnad och grusning samt eventuellt vägbeläggning på platsen, så situationen före och efter byggandet kan vara mycket olika. Radonhalten i markluften har inget fastställt referensvärde, vilket innebär att man inte kan låta bli att beakta radonsäkert byggande på basen av mätvärdet.

Radonmätning av markluft görs i standard ISO 11665-11. Standarden sätter krav på bl.a. tillräckligt många provtagningsplatser, provtagningens längd, provtagningsdjup samt tätning av provtagningsrören. Radonmätningar av markluften kräver således hög yrkeskompetens. Vanligtvis ska det finnas flera provtagningsplatser på tomten. I samband med provtagningen fastställs även jordart, provets temperatur, jordmånens fuktighetsgrad samt jordmånens förmåga att släppa igenom luft. Korrekt genomförda är dessa utredningar mycket dyra och därför är det inte kostnadseffektivt att utföra dem. Kostnaderna för radonbekämpning i nybyggnationer är lägre än radonundersökning av tomten. Markarbeten (bl.a. fyllnadsgrus och material) som utförts under byggnadsarbetet ändrar vanligtvis situationen så att resultaten alltid är endast riktgivande.

Jordmånen består av korn och mellanrummen mellan kornen. I mellanrummen finns markluft, vatten (fukt) samt till exempel svampmycel och jordmånens mikrober. När radon uppstår i kornen i jordmånen, kan det fastna i kornen, frigöras i markluften eller lösas i vattnet. Djupt ner i jordmånen är situationen konstant: radon övergår till markluften lika snabbt som den lämnar den till följd av radioaktivt sönderfall. Radonhalten djupt ner i jordmånens markluft kan vara till och med 100 000 Bq/m³.

Radon sprids i jordmånen genom diffusion. Eftersom radonhalten i utomhusluften är liten, späds markluften ut när den kommer till markytan. Även vinden kan späda ut markluften i jordens ytlager.

Tomtjord är sällan helt enhetlig, dvs. att den endast består av en jordart där det hela tiden råder jämn fuktighet. I stället det kan finnas olika jordarter, klippor och stenar på tomten och den kan vara sluttande. Bland annat följande egenskaper i jordmånen inverkar på radonströmningarna, som kommer in i bostadens inneluft från jordmånen:

• Jordmånens radium-226-halt. Radium-226 är en isotop i uranserien som producerar radon. Olika jordarter och mineraler kan ha olika halter av radium. Dessutom har geokemiska processer orsakat att radium har lösts i vissa lager och koncentrerats i något annat lager.
• Jordmånens förmåga att släppa igenom luft. Ju större förmågan att släppa igenom luft är, desto lättare slipper markluften att strömma genom bottenbjälklaget in i byggnaden.
• Jordmånens porositet. Ju större porositet jordmånen har, desto mer markluft finns det per volym jord.
• Jordmånens fukthalt. Radon frigörs bäst i jordmånen när dess fukthalt är i kategori 5 procent per volymenhet. Fukten hjälper radonet att frigöras från kornen till markluften. Däremot kan radon inte spridas i gasform i mycket fuktig  mark.
• Jordmånens formationer. Vid branta och höga grusåsar och -backar sker den så kallade skorstenseffekten. På sommaren strömmar markluften som är kallare än jordmånen neråt, varpå radonhalten i markluften i åsen eller krönet av backen kan vara mycket liten även väldigt djupt ner. Däremot kan det finnas stora radonhalter även i ytskiktet vid backens eller åsens fot. På vintern är situationen däremot tvärtom.
• I jordmånen finns vanligtvis lika mycket toriumseriens grundämnen och på så vis är markluftens toronhalter i samma kategori som radonhalterna. Toron i marken kan orsaka systematiska fel och feltolkningar i radonmätningar om mätaren inte kan skilja mellan radon och toron.

Till alla mätresultat hör en viss osäkerhet som beror på provtagningen och själva mätmetoden. Vid mätning av radonhalten beror den största osäkerheten på den naturliga variationen av radonhalten inomhus.

Den naturliga variationen beror bland annat på utomhustemperaturen, väderförhållanden, såsom vindriktningen och -hastigheten, samt fukthalten i jordmånen. Radonhalten i inomhusluften påverkas även av ändringar i bostaden, såsom ventilationsapparatens bruksmängder, vädring samt hur stor skillnaden är mellan utomhus- och inomhustemperaturen. Därför kan radonmätningar som görs vid samma datum två år i rad ge avvikande resultat. Den typiska variationen är ±30 procent.

Även mellan olika vistelselokaler i samma bostad är variationen ±30 procent. De största halterna förekommer ofta i lokaler med markkontakt och de lägsta på de översta våningarna. Det främsta sättet för radon att sprida sig i en bostad kan vara till exempel en otätad genomföring i bottenplattan, och då förekommer de största radonhalterna i närheten av denna genomföring. Därför är målet att provtagningen genomförs så att man får reda på om invånarna utsätts för radon. Följaktligen rekommenderas att proven tas i vardagsrummet och sovrummen, där man vistas mest. Således visar radonhalten i dessa rum allra bäst om invånaren blir utsatt för radon.

Oftast är temperaturen inne i bostaden 20–24 °C. Kalibreringen av radonburken har gjorts för denna temperatur. Om inomhustemperaturen i bostaden där mätning genomförs är i genomsnitt 18 °C är mätresultatet cirka 10 procent för lågt. Om inomhustemperaturen i bostaden där mätning genomförs är i genomsnitt 26 °C är mätresultatet däremot cirka 10 procent för högt.

Mätmetodens osäkerhet

Det är typiskt att den osäkerhet som hör till mätmetoden är mindre än den naturliga variationen av radonhalten. Vid bedömningen av mätmetodens osäkerhet har man beaktat antalet alfaspår som räknas ur i radonfilmen inne i radonburken. Ju färre spår på filmen, desto större är osäkerheten som gäller antalet.

En annan faktor som ökar osäkerheten är hur pass mycket filmen blivit utsatt för radon under postningen. STUK har undersökt detta genom att skicka radonmätningsburkar runt om i Finland. Man har räknat de radonspår som uppstår på filmerna under postningen.

Antalet spår ändras till radonhalt med hjälp av mätningstiden och en kalibreringsfunktion. Det förekommer även osäkerhet i fråga om den matematiska tillämpningen av kalibreringsfunktionen, vilket också har beaktats i resultatet.

Kalibreringen har genomförts i radonkammare i STUKs laboratorium som ansvarar för mätnormalen för radon. Även radonhalten i en radonkammare förknippas med en mindre osäkerhet som även beaktats i mätresultaten.

När alla dessa ovan nämnda osäkerhetsfaktorer som gäller mätmetoden slås samman, får man en totalosäkerhet som gäller mätresultatet och som inte tar hänsyn till den osäkerhet som gäller provtagningen. Den utvidgade osäkerhet som anges i mätningsprotokollet betyder att totalosäkerheten anges som en viss konfidensgrad. Osäkerheten som anges med täckningsfaktorn k = 2 motsvarar en konfidensgrad på cirka 95 procent. Sannolikheten att den verkliga radonhalten för mätperioden ligger inom de osäkerhetsgränser som anges i protokollet är 95 procent.

Mer information [email protected]