Utarmat uran
Utarmat uran är en biprodukt som uppstår vid produktionen av uranbränsle som används i kärnkraftverk. Det används bland annat i flygplanens motvikter och i kölen på segelbåtar. Dessutom används utarmat uran i ammunition och missiler som är utformade för att förstöra tungt bepansrade objekt, såsom stridsvagnar. Utarmat uran används för dess densitet och massa, inte för dess radioaktivitet.
Utarmat uran utstrålar alfa-, beta- och gammastrålning. Alfastrålning är relevant endast om ämnet kommer in i kroppen genom inandning. Betastrålning exponerar enbart huden, och dess effekter är mindre än alfastrålningens. Gammastrålning är genomtränglig och orsakar exponering även externt. Gammastrålningen från utarmat uran är dock relativt svag.
Utarmat uran i krisområden
Soldater, fredsbevarare och civilbefolkningen kan exponeras för utarmat uran i krisområden.
När uranet träffar en tjockt bepansrad stridsvagn hettas uranet upp och fattar eld. Vid förbränningen bildas finfördelat urandamm som kan hamna i lungorna med inandningen. Soldater kan utsättas för urandamm inuti eller i omedelbar närhet av den förstörda pansarvagnen genast efter att den förstörts.
Urandamm faller relativt snabbt ner på marken och binder sig till annat material på markytan. Små mängder kan hamna på nytt i luften genom markytans damning, vilket kan utsätta människor i området för exponering. Vid regn sköljs dammet också djupare ner i marken.
Det är mycket svårt att med strålningsmätare upptäcka de uranspetsar som träffat marken. På ett avstånd av en halv meter börjar dosraten redan ligga på samma nivå som bakgrundsstrålningen. Jordskikten dämpar strålningen, så det är ofta omöjligt att med hjälp av strålning hitta de spetsar som sjunkit ner i marken. Om man dock hittar spetsar är det skäl att avlägsna dem, särskilt från bostadsmiljöer och lekplatser. På många områden är röjningsarbetet dock svårt redan på grund av risken för minor.
Mycket lite är känt om hälsoeffekterna av utarmat uran. Å andra sidan finns det rikligt med information om befolkningar som exponerats för naturligt uran och anrikat uran. Strålningsrisken och cancerrisken för utarmat uran är betydligt lägre än för dessa.
Hälsoriskerna är närmast kopplade till uranets kemiska giftighet. I urangruvor och fabriker som producerar anrikat uran har inte ens omfattande undersökningar funnit något samband mellan uranexponering och leukemi.
Utarmat uran har använts i ammunition på Balkan och i Gulfkriget på 1990-talet, i Afghanistan och Irak på 2000-talet och sannolikt också i Libanon. Under andra Gulfkriget (2003–2011) sköt de allierade styrkorna mot stridsvagnar med ammunition som tillverkats av utarmat uran. Efter kriget förekom det konstiga symptom bland många veteraner som man misstänkte orsakades av exponering för utarmat uran.
I allmänhet har det inte varit möjligt att bevisa orsaken till symptomen hos veteraner från Gulfkriget. Uppenbarligen orsakades symptomen inte av utarmat uran. I krigssituationer frigörs giftiga ämnen i luften från flera olika källor, såsom explosionsgaser, missilbränsle och bombarderade fabriker.
De som var närvarande i kriget kan ha andats in i lungorna små uranpartiklar som spreds i luften när ammunitionen exploderade. Inandning av partiklar av utarmat uran ökar i liten grad risken för lungcancer med åren. Från lungorna kommer uranet in i blodomloppet och transporteras till njurarna, där det kan orsaka skador, precis som andra tungmetaller. Risken är dock liten, eftersom mängden uran är liten. Den högre risken beror vanligtvis på bly och andra tungmetaller som används i militär utrustning i större mängder.
I vissa områden kan det finnas stora mängder naturligt uran i marken och berggrunden. Särskilt i södra Finlands borrbrunnsvatten har man uppmätt höga uranhalter.
Mer information: