Radioaktivitet i konsumentprodukter

De självlysande färgerna i klockor, kompasser, sikten och mätare kan innehålla radioaktivt material som radium, tritium och ibland prometium-147. I gamla klockor kan ännu finnas självlysande färg som innehåller radium, men på 1970-talet ersattes gammastrålande radium av beta-emittrar, tritium (H-3) och prometium-147. Idag används vanligtvis lysande färgämnen i kompass och klockor som inte är radioaktiva, men tritium och prometium-147 används fortfarande i vissa klockor. 

Det vanligaste radioaktiva materialet som används i självlysande färger är tritium, som används som inkapslad gas i så kallade tritiumlampor, till exempel i självlysande navigationsanordningar och exit-skyltar för flygplan, fartyg och offentliga utrymmen. Tritiumlampor kan också användas som en ljuskälla för LCD-klockor, urtavlor eller nyckelringar. Tritium- och prometiumhaltiga ljuskällor orsakar inte strålningsexponering för användaren när klockans, kompassens eller mätarens säkerhetsglas är intakt. 

Visarna och delar av urtavlan i en bordsklocka innehåller radium med en doshastighet på 1,2 mikrosievert i timmen. Det radiumhaltiga armbandsuret är från slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, och doshastigheten på klockans yta är cirka 8 mikrosievert i timmen.

Mer information [email protected]

Vissa lampor kan innehålla små mängder radioaktivt material för att förbättra lampans tändnings- och andra egenskaper. Sådana gasurladdningslampor används huvudsakligen för professionellt bruk och specialbelysning. De används i stora offentliga lokaler som stadion, järnvägsstationer och köpcentrum. En annan godkänd tillämpning är bilarnas xenonlampor. De radioaktiva ämnena som används i lamporna är torium (Th-232), krypton (Kr-85) eller tritium (H-3). 

Mängden radioaktivt ämne i en lampa är oftast mellan någon becquerel till några hundra becquerel. Radioaktiviteten i lampan kan inte upptäckas med vanliga strålningsmätare, och lampan orsakar inte användaren någon strålningsexponering. 

Thoriumoxid har tidigare använts i glödstrumpor på vissa gas- eller oljelampor på grund av ljusets trevliga färg. När lamporna brinner, och särskilt vid tändningsprocessen, frigörs en liten mängd torium och dess sönderfallsprodukter i luften. I detta fall är en liten intern strålningsexponering genom andningen möjlig. Strålningsexponering kan också orsakas till exempel av slarvig hantering av glödstrumpor vid byte av en bräcklig, utbränd strumpa till en ny. I detta fall kan torium och dess sönderfallsprodukter komma in i luftvägarna tillsammans med dammet. Idag finns det på marknaden även glödstrumpor, som inte innehåller toriumnitrat.  Även vid hantering av sådana glödstrumpor ska man beakta att inga giftiga ämnen i glödstrumporna kommer in i luftvägarna.

Gasurladdningslampor som innehåller radioaktivt krypton (Kr-85, halveringstid ca 10 år) med en aktivitet på ca 130 becquerel och 250 becquerel under 2012. 

En gaslampsstrumpa som innehåller torium-232. Aktivitet på 100 becquerels.

Mer information [email protected]

Även ädelstenar kan innehålla små mängder radioaktivt material. För att åstadkomma ädelstenarnas vackra och djupa färg kan de bestrålas med gammastrålning eller neutronstrålning. Neutronstrålningen skapar radioaktivt material i stenarna. Ädelstenar lagras oftast några månader innan de säljs, och då hinner största delen av radioaktiviteten halveras. 

Enligt strålskyddslagen får radioaktivt material inte användas i smycken eller accessoarer, till exempel klockor. Det är också förbjudet att importera sådana produkter.

Mer information [email protected]

I Finland kräver innehav av de antistatiska borstar som avses här ett säkerhetstillstånd och de är inte godkända för fri försäljning. 

För att ta bort statisk elektricitet från till exempel linser, film och grammofonskivor har borstar som innehåller radioaktivt material tillverkats. I dessa används alfastrålning för att jonisera luften runt ett statiskt elektriskt laddat föremål. Polonium-210 används som ett aktivt ämne, bundna till i keramiska mikrosfärer eller i metallfolie med cirka 20 megabecquerels. Polonium har en halveringstid på 138 dagar, vilket innebär att borstarna har en effektiv livslängd på cirka ett år. 

Antistatiska borstar orsakar inte betydande strålningsexponering för sina användare, men poloniumet i dem måste beaktas vid avfallshanteringen. 

Antistatiska poloniumhaltiga borstar som används för att damma av grammofonskivor. Användes av filmbolag under 1950- och 1960-talen.

Mer information [email protected]

Hälsosalter innehåller kalium-40 eftersom en del av natrium i saltet har ersatts med kalium och magnesium. En liten del av kaliumet är alltid kalium-40. Mycket stora mängder kaliumsalter kan medföra exponering för extern strålning, men saltmängderna i hushåll och butiker är så små att den externa strålningen de avger inte kan skiljas från bakgrundsstrålningen. Användning av saltet ökar inte den interna strålningsexponeringen för kalium-40, eftersom överskottet av kalium inte lagras i kroppen på grund av den kaliumbalans som upprätthålls av cellerna. 

Mer information [email protected]

Radioaktivt material tillsattes i vissa konsumentprodukter i tron på imaginära hälsofördelar, särskilt på 1920-talet. Uran, torium och radium användes som tillsatser i till exempel hälsodrycker och hudvårdsprodukter. Till exempel hälsomadrasser, -kuddar och sanitetsbindor kunde innehålla ett monazitmineral med torium. Historiska föremål, såsom apparater för att öka radonhalten eller radonkuddar, innehöll en radiumkälla för att producera radon. 

Mer information [email protected]

Elektroder för elektrodskyddad gasbågsvetsutrustning (TIG, tungsten inert gas arc welding) kan innehålla torium. Torium underlättar ljusbågens uppkomst, stabiliserar strömmen och förlänger elektrodernas livslängd. Toriumhalter på mellan 0,4 och 4 procent får användas i elektroder för TIG-svetsutrustning. Svetsfogar gjorda med en TIG-svetsutrustning och en toriumelektrod innehåller inte torium. TIG-svetsutrustning används professionellt och orsakar inte strålningsexponering för allmänheten. På arbetsplatser är exponeringen låg och under referensvärdena, eftersom radioaktiviteten hos toriumhaltiga elektroder har beaktats i arbetsmetoderna.  

Exponering för yttre strålning orsakad av svetselektroder som innehåller torium är mycket låg, men vid ovarsam användning kan dammet som särskilt uppkommer vid användning av elektroder orsaka intern exponering genom inandning. Exponering via inandning kan minskas genom god ventilation av svetsplatsen, punktventilation och användning av andningsskydd. 

God arbets- och hygienpraxis kan säkerställa att damm eller slipavfall som härrör från hantering av toriumhaltiga elektroder inte sprids, till exempel via händer, kläder eller avfall. 

Till god praxis hör att tvätta händerna när man lämnar arbetsplatsen, inte äta, dricka eller röka på arbetsplatsen, och att bära lämplig skyddsutrustning och arbetskläder när man arbetar. Dessutom skulle det vara bra att med elektroder som innehåller torium endast använda verktyg och arbetsredskap avsedda för dem. 

Avfall från användning av toriumelektroder är blandavfall, och kasserade toriumelektroder eller deras rester bör inte återvinnas som metall. 

Vid förvaring kan den yttre exponeringen minskas genom att till exempel inte förvara elektroder i fickan, förvara så några elektroder som möjligt och förvara elektroderna på en för dessa avsedd plats där man inte arbetar långa perioder. Det är bra att märka elektroderna med att de är radioaktiva. 

Närhelst det är möjligt bör elektroder som inte innehåller torium användas.

Mer information [email protected]

Naturligt torium, som är ett radioaktivt grundämne, har använts i linser för kameror och kikare. Torium förbättrar linsernas optiska egenskaper. Linser som innehåller torium orsakar inte strålningsexponering vid normal användning av kameror och kikare. Privatpersoner kan vid behov kassera enskilda föremål som innehåller toriumlinser som blandavfall. 

I porslinsindustrin använde man tidigare salter av uran och torium för att åstadkomma vissa färgnyanser. Numera har man nästan helt avstått från dessa färgämnen. Uranföreningar användes som färgämnen och för att få en fluorescerande yta i keramik- och glasindustrin så tidigt som på 1830-talet. Glasyren kunde färgas till exempel svart, brun, gul, grön eller röd. På 1940-talet begränsades användningen av uran och i stället användes billigare färgämnen. 

En betydande del av glasmassan eller glasyren i vissa gamla vaser eller krukor kan innehålla naturligt uran, till exempel i gula och gröna glasföremål. Uranhalten i glasföremålen är i allmänhet mellan 0,1 procent och 1,5 procent, och merparten av halterna är under 0,5 procent. I början av 1900-talet kunde halten dock vara så hög som 25 procent. 

Uransalter har ibland använts som färgämnen i glaserat tegel, keramiska plattor och glastegel. 

Som prydnadsföremål är strålskyddsproblemet för uranglas mindre, eftersom prydnadskärl hanteras sällan. Den yttre strålningen från uranglas skiljer sig vanligtvis inte från bakgrundsstrålningen, men genom att hantera glasföremål kan man utsättas för en mycket liten mängd betastrålning genom huden. Eftersom strålningsexponeringen bör vara så liten som möjligt rekommenderas inte användning av glasföremål som innehåller uran för livsmedelsförvaring. 

Uransalter har också kunnat användas som färgämnen i emaljerade smycken och andra emaljerade föremål. Strålskyddsproblemet är litet, eftersom man mycket sällan hanterar sådana antika föremål. Smycken färgade med uranhaltiga färgämnen bör inte användas mot huden. Om en privatperson måste kassera uranglasföremål eller små emaljerade föremål, kasseras de som blandavfall.

En keramiktallrik tillverkad i Finland på 1960-talet, vars ytfärg har erhållits genom att använda uranhaltigt salt i glasyren. Glasvasens gula färg kommer från uran. Uranglas skimrar när det belyses med UV-ljus.

Mer information [email protected]

Det kan finnas större halter än vanligt av naturlig radioaktivitet (uran, torium och kalium och deras sönderfallsprodukter) i till exempel kalium- och fosfatgödsel och i olika byggnadsmaterial. Kaliumgödsel och kaliumsalter avger strålning på grund av kalium-40, som alltid är en naturlig del av kalium. Järnvägsvagnar eller lastbilar som transporterar kaliumhaltigt material detekteras vid strålningsövervakningsstationer vid gränsövergångsställen på grund av de stora mängder material som transporteras. Användning eller hantering av kaliumgödsel orsakar inte exponering som överskrider referensvärdet, och användningen av gödselmedel ökar knappt alls markens naturliga radioaktivitet. 

Mer information om radioaktivitet i gödsel: Gödslingens radioaktivitet: Ympäristön säteilyvalvonnan toimintaohjelma. Publikationen endast på finska. (Julkari.fi)

Byggnadsmaterial kan omfatta stenar eller aska med en högre halt av naturligt radioaktivt material, såsom sönderfallskedjor för uran eller torium eller cesium-137 från nedfallet i Tjernobyl. Cesium-137 förekommer i små mängder i inhemskt virke och även i en del importerat virke. Virkets cesium-137 kan ackumuleras i träaska, men mängden cesium-137 i virke är liten. Ibland kan cesium-137 i stora trälaster detekteras i mätningar som Tullen gör vid gränsstationer, även om aktivitetshalterna är låga.

Mer information om virkets radioaktivitet: Virkets radioaktivitet i Finland: Ympäristön säteilyvalvonnan toimintaohjelma. Publikationen endast på finska. (Julkari.fi)

Strålskyddslagen förpliktigar till att utreda radioaktiviteten hos byggprodukter som innehåller vissa stenmaterial och byggprodukter, där man som råvara har använt aska eller mineralbaserade råvaror.

Värmebeständiga material, såsom eldfasta tegel, kan också innehålla naturligt förekommande radioaktivt material som härrör från de råvaror som används vid tillverkningen. 

Radioaktiva ämnen i byggprodukter och aska (stuk.fi)

Mer information [email protected] 

Skrotmetall kan innehålla strålningsprodukter. Skrotupplag och skrotgårdar använder utrustning för att upptäcka strålning, eftersom strålkällor ibland av misstag kan hamna bland skrotmetall. I material som förorenats av nedfallet från Tjernobyl, såsom gamla takplåtar, kan också ibland observeras förhöjda doshastigheter på grund av cesium-137.

Cesium-137 från nedfallet i Tjernobyl kan i princip förekomma i små mängder, till exempel i varor och möbler som härrör från ett nedfallsområde. Radioaktiviteten i produkterna är dock vanligtvis låg, på samma nivå som bakgrundsstrålningen.

Mer information [email protected]

Bland skrotmetall kan också finnas strålningsprodukter eller material som kan innehålla naturligt radioaktivt material från sönderfallskedjan av uran eller torium. De kan också detekteras, till exempel på skrotgårdar med strålningsportar eller mätare, om strålningen från materialen skiljer sig från bakgrundsstrålningen. Till exempel vid grundvattenbehandling, malmberikning eller pigmentindustrin kan avlagringar som innehåller naturligt radioaktivt material ackumuleras i delar av processutrustningen.  

Mer information [email protected]

Stenentusiaster kan ha sten- eller malmprover med uran- eller toriummineraler i sina samlingar. Strålande stenar bör alltid vara väl märkta. Dessutom ska man se till att materialet som eroderas från dem inte sprids oavsiktligt och därmed orsakar strålningsexponering.

Uranmalm anses i enlighet med kärnenergilagen vara stenmaterial där den genomsnittliga uranhalten är större än 1 kg per ton (1 000 mg uran per kilogram [mg/kg]). Alla stenmaterial med en genomsnittlig toriumhalt på mer än 30 kg per ton, utom när det inte gäller monazit, eller mer än 100 kg per ton, när det gäller monazit, ska anses vara toriummalm. När halterna i malmen är högre än dessa gränsvärden bestäms tillstånd och anmälningar i enlighet med kärnenergilagen. Till exempel ska en importanmälan om ett uranmalmsprov lämnas till Strålsäkerhetscentralen. För export av malm som innehåller mer än 1 kg uran krävs tillstånd.

Om uran- och toriumhalterna i stenarna understiger de gränsvärden som anges i kärnenergilagen ska åtgärder vidtas i enlighet med strålsäkerhetslagen. I strålsäkerhetslagen har begränsats att utrednings- eller anmälningsplikten gällande naturlig strålning inte tillämpas på till exempel privatpersoners stensamlingar. Vad gäller kommersiell verksamhet rör anmälningsplikten enligt strålsäkerhetslagen sådan verksamhet där material som innehåller uran-238 eller torium-232 eller deras sönderfallsprodukters aktivitetshaltöverstiger 1 becquerel per gram. Denna aktivitetshalt motsvarar en uranhalt på ca 80 mg/kg och en toriumhalt på ca 240 mg/kg. I sådana fall ska den som ansvarar för verksamheten anmäla sin verksamhet till Strålsäkerhetscentralen tillsyn över naturlig strålning. Detta kan till exempel gälla offentliga sten- eller mineralsamlingar.

Mer information [email protected]