Elnät genererar elektriska och magnetiska fält

Elektricitet överförs från kraftverk till konsumenterna via elnäten. De består av olika elledningar och  kablar, understationer, distributionstransformatorer och huvudelcentraler. El överförs långa sträckor med höga spänningar och strömmar i stamnätet och regionnäten. Distribution sker med lägre spänningar och strömmar i lokala distributionsnäten. Överföring och distribution genererar elektriska och magnetiska fält. Eftersom det elektriska fältet beror på spänningen och det magnetiska fältet på strömmen genererar stamnätet och regionnäten högre fält än distributionsnäten.

Finlands elnät är en del av det nordiska elsystemet. Det finns två likströms- och växelströmsförbindelser till Sverige, en växelströmsförbindelse till Norge och två likströmsförbindelser till Estland. El som importeras från grannländerna och produceras i kraftverk överförs i hela Finland i stamnätet som Fingrid Oyj förvaltar och i regionala nät som förvaltas av lokala elnätsbolag. El överförs via luftledningar med en spänning på mer än 100 kilovolt (1 kilovolt (kV) = 1000 volt (V)), det vill säga kraftledningar, eftersom höga spänningar förlorar mindre energi än låga spänningar i överföringen. Förutom kraftledningar har elöverföringsnäten understationer som fördelar överföringen över de olika ledningarna och kan omvandla spänningen mellan de olika delarna av elnätet. 
  
Högspänningen i kraftledningarna omvandlas i lokala understationer till den mellanspänning på 20 kV, som vanligtvis används i lokala distributionsnät. Mellanspänningen omvandlas vidare till en lågspänning (400 V) som är lämplig för elektrisk utrustning vid distributionstransformatorer nära konsumenterna. Lågspänningen distribueras via huvudelcentraler till byggnadernas elnät.  
  
Stamnätet och regionnäten består till största delen av luftledningar, och som stora konstruktioner är dessa kraftledningar den mest synliga delen av elnätet i miljön. I slutet av 2021 fanns det cirka 5 200 km 400 kV luftledningar, cirka 1 400 km 220 kV luftledningar och cirka 14 750 km 110 kV luftledningar. Dessutom fanns det cirka 330 km 110 kV jordkablar, som används i tätorter i stället för luftledningar. Inom en snar framtid kommer även 400 kV jordkablar att installeras i tätorter. Likströmsförbindelserna från Sverige och Estonia har etablerats med sjökablar och med 400, 450 och 500 kV lufledningarna av en total längd av cirka 60 km i Borgå och Raumo.
  
I distributionsnäten används luftledningar i glesbefolkade områden och jordkablar i tätorter. I slutet av 2021 fanns det cirka 89 000 km luftledningar och cirka 66 000 km jordkablar för mellanspänning. Det fanns cirka 112 000 km luftledningar och cirka 144 000 km jordkablar för lågspänning. Andelen jordkablar var därmed 42 % i mellanspänningsnäten och 56 % i lågspänningsnäten. För att minska strömavbrott orsakade av stormar används jordkablar alltmer i distributionsnät även utanför tätorter.  
  
En luftledning genererar ett elektriskt och magnetiskt fält i sin närhet, medan en jordkabel endast genererar ett magnetfält. De högsta elektriska och magnetiska fälten i luftledningar, cirka 10 000 volt per meter (V/m) och cirka 10 mikrotesla, finns under 400 kV kraftledningar. Fälten minskar snabbt när avståndet från strömledningarna ökar. Det elektriska fältet dämpas i träd och buskar, samt i huskonstruktioner, och tränger inte in i byggnader som ett magnetfält gör. En jordkabel genererar ett högre magnetfält ovanför på jordytan än en motsvarande luftledning men det avtar mycket snabbare än luftledningens magnetfält när avståndet ökar. Jordkabelns magnetfält minskar men luftledningens magnetfält ökar när höjden över jordytan ökar. 
vähän sähkö- ja magneettikentille.

Kontakta oss:
[email protected]