Information om kärnavfall

Med radioaktivt avfall avses material, föremål eller konstruktioner som innehåller radioaktiva ämnen för vilka man inte har någon användning och som på grund av radioaktiviteten ska oskadliggöras.

Typiskt för radioaktivt avfall är att det inte kan förstöras utan att det på ett tillförlitligt sätt måste isoleras från levnadsmiljön. Avfallets radioaktivitet minskar dock av sig självt via radioaktivt sönderfall och de krav som ställs på isolering av avfallet beror förutom av aktivitetsgraden också på halveringstiden för de förekommande radionukliderna.

Vid användningen av kärnenergi och tillverkningen av kärnvapen uppstår stora mängder radioaktivt avfall, som på grund av sitt ursprung kallas för kärnavfall. I Finland uppstår kärnavfall huvudsakligen i Lovisa och Olkiluoto kärnkraftverk. På kärnavfall tillämpas lagstiftningen om kärnenergi.

Läs mer om regleringen enligt strålskyddslagen och kärnenergilagen: Lagstiftning och regler

Övrigt radioaktivt avfall uppstår vid gruvverksamhet, inom industrin, hälsovården och i forskningsinstitut där man använder strålkällor. Mängden av och aktiviteten hos sådant avfall är ringa jämfört med kärnavfall, med undantag för gruvavfall, vars mängd kan vara stor. På detta avfall tillämpas strålskyddslagstiftningen.

Radioaktivt avfall

Radioaktivt utfall indelas i hög-, medel- och lågaktivt avfall. Det radioaktiva avfall som uppstått vid användningen av kärnenergi lyder under kärnenergilagen och det avfall som uppstått vid användningen av andra radioaktiva ämnen lyder under strålskyddslagen.

När det gäller hantering och lagring är det ändamålsenligt att indela radioaktivt avfall i följande kategorier i enlighet med deras aktivitetsnivå:

  1. Högaktivt avfall kräver mycket effektiva strålskyddsarrangemang och i allmänhet också nedkylning. Då är avfallets aktivitetshalt över 10 Gbq/kg. I Finland kategoriseras det bränsle som används i kärnreaktorer som högaktivt avfall.
  2. Hanteringen av medelaktivt avfall förutsätter effektiva strålskyddsarrangemang, och avfallets aktivitetskoncentration är över 1 Mbq/kg men inte mer än 10 Gbq/kg. Till exempel är jonbytarharts som använts för rengöring av kärnkraftverkets primärkrets medelaktivt avfall.
  3. Lågaktivt avfall kan hanteras utan särskilda strålskyddsarrangemang, och avfallets aktivitetskoncentration är under 1 Mbq/kg. Till exempel är fast blandavfall som uppkommer under servicestopp i kärnkraftverk (s.k. serviceavfall) i huvudsak lågaktivt.

När det gäller slutförvaring indelas radioaktivt avfall ofta i kort- och långlivat avfall. I kortlivat avfall är halveringstiden för de dominerande radioaktiva ämnena högst cirka 30 år (till dessa räknas till exempel strontium-90 och cesium-137). Deras aktivitet hinner sjunka till en ofarlig nivå inom några hundra år. Det medel- och lågaktiva avfall som uppkommer vid driften av kärnkraftverk är i allmänhet kortlivat. Långlivat avfall, som använt kärnbränsle, innehåller däremot avsevärda koncentrationer av radioaktiva ämnen, vars halveringstid överstiger 30 år.