Finländarna avger mindre strålning år för år
Strålsäkerhetscentralen (STUK) mäter radioaktiviteten hos studerande och personal vid Helsingfors universitets campus i Gumtäkt. Mätningarna inleddes tisdagen den 31 oktober och pågår till torsdagen. Mätningarna är en del av det program för mätning av befolkningens radioaktivitet som startades av STUK redan på 1960-talet.
STUK har två helkroppsmätare, varav den ena är stationär i STUKs laboratorium i Ånäs i Vanda och den andra är monterad i en lastbil. Överinspektör Tiina Torvela och inspektör Reko Simola befinner sig under tiden 31.10–2.11 i Gumtäkt i Helsingfors för att mäta radioaktiviteten hos studerande och personal vid Helsingfors universitet.
STUKs lastbil som står parkerad på Helsingfors universitets campusområde har en mätutrustning som observerar ämnen som avger gammastrålning hos människor. En mätning på femton minuter visar hur mycket radioaktivitet som finns i kroppen och vilka de radioaktiva ämnena är.
STUKs överinspektör Tiina Torvela säger att man redan på basis av resultaten från den första mätdagen i Gumtäkt kan se att små mängder av den radioaktiva cesium-137-isotopen från nedfallet efter kärnkraftverksolyckan i Tjernobyl 1986 fortfarande finns kvar hos människor. Det är vad människor får i sig med maten. Mängderna cesium är dock så små att de inte har någon betydelse för människors hälsa eller välbefinnande.
Baserat på befolkningsmätningar beräknar STUKs experter hur stora stråldoser finländarna får från radioaktiva ämnen i sina kroppar och hur mycket av denna stråldos som kommer från konstgjorda radioaktiva ämnen.
För finländare orsakar mängden cesium-137 i kroppen i genomsnitt en stråldos på mindre än fem mikrosievert per år. Det är mindre än en tusendel av den genomsnittliga totala dosen strålning som finländarna får från olika källor per år, 5,9 millisievert.
Alla finländare innehåller också vissa radioaktiva ämnen av naturligt ursprung, såsom kalium-40, samt en aning uran och torium från berggrunden och deras sönderfallsprodukter. Stråldosen som orsakas av dessa ämnen är många gånger högre än den dos som orsakas av konstgjorda radioaktiva ämnen. De äventyrar inte heller hälsan.
Utöver Helsingfors planeras mätningar även för nästa år i Tammerfors och Rovaniemi. På så sätt får man reda på hur strålningen som mäts från människor varierar geografiskt.
Mätningar av radioaktivitet sedan 1960-talet
Strålsäkerhetscentralen har följt finländarnas radioaktivitet alltsedan 1960-talet. Vid den tiden fick renskötarna i Lappland de högsta stråldoserna, eftersom radioaktiva ämnen från kärnvapenprov i atmosfären anrikades i renkött och i renskötare via lavar.
Efter våren 1986 har radioaktivitet från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl uppmätts i Finland, särskilt i Mellersta Finland och Päijänne-Tavastland.
Gradvis minskar mängden radioaktivt cesium i jorden och naturprodukter. Cesium-137 skjuts delvis utom räckhåll för näringskedjorna i miljön. Det halveras också på 30 år, vilket innebär att hälften av radioaktiviteten försvinner på den tiden. Samtidigt minskar också människors radioaktivitet. Den reduceras också av den minskade konsumtionen av vilt, insjöfisk och andra näringsämnen direkt från naturen.
Mängderna kommer gradvis att minska så att det efter några år inte längre är möjligt att på ett tillförlitligt sätt upptäcka dem genom att mäta människor. Aktuell information om befolkningens radioaktivitet är dock viktig för att upptäcka och kunna reagera på eventuella framtida förändringar.
Information som samlats in under årtiondena om förhållandet mellan miljöns radioaktiva material och människors stråldoser hjälper till att uppskatta mängden stråldoser för befolkningen bättre än då man enbart mäter radioaktiviteten hos naturprodukter.
Mediatjänsten, tfn 010 850 4761
