Radonsanering

Den vanligaste orsaken till förhöjda radonhalter i inomhusluften är vanligen marken under byggnaden. Andra orsaker kan vara dåligt/felaktigt fungerande ventilation, borrbrunnsvattnet eller byggmaterialen. 

Från marken kan radon spridas in i huset med luftströmmar. Luftströmmar skapas av undertrycket i byggnaden, som i sin tur skapas av den maskinella ventilationen och temperaturskillnaden mellan utomhusluften och inomhusluften. Den vanligaste läckagevägen är springan mellan golvplattan på marken och sockeln/väggen, som uppstår då betongen krymper när den torkar.

Om det under byggskedet har installerats ett radonrörverk under golvplattan är det vanligen enkelt att minska radonhalten genom att koppla en högtrycksfläkt till radonrörverkets frånluftsrör som minskar aktiveringen radonhalten med 70–90 procent.

Med en radonsug suger man luft från golvplattans undersida. Radonsugen kan byggas antingen via golvplattan eller sockeln. Vid en radonsug som byggs genom golvet gör man en suggrop under plattan. Från suggropen leds en frånluftskanal till yttertaket där man placerar en högtrycksfläkt. Undertrycket som uppstår under plattan sänker tillsammans med ventilationens inverkan effektivt strömningen av radon in i byggnaden. Med radonsug minskar radonhalten vanligen med 60–90 procent. 

Med en punkt för sugning är det möjligt att reparera bostäder på upp till 120 m2 om golvplattan är enhetlig. Sugpunkten placeras så i mitten som möjligt av det utrymme som ska saneras. Vid behov ska det byggas flera sugpunkter. Fördelen med en radonsug som byggs via sockeln är att man inte behöver göra reparationsarbeten inomhus. Å andra sidan räcker det inte nödvändigtvis med en sugpunkt som gjorts via sockeln. Luften som avlägsnas av radonsugen innehåller mycket radon, och därför måste luften blåsas tillräckligt långt bort från ersättningsluftventilerna, luftintagspunkterna och ventilationsfönstren.

Det finns märkvärden för den luft som sugs upp av radonsugen för att begränsa eventuella problem som skapas av kall luft. Dessa värden anges i radonsaneringsguiden. 

En radonsug som installeras av ett företag kostar cirka 3 000–5 000 euro. Största delen av kostnaderna kommer från själva arbetet.

I vissa fall kan skadliga mängder is bildas på radonsug. Om det bildas så mycket is i högtrycksfläkten att sugen stannar, återgår radonhalten i inomhusluften till den ursprungliga, höga nivån. Därför lönar det sig att följa upp radonsugens funktion, särskilt under stränga köldperioder eller om det samlas mycket snö på taket. På marknaden finns också elektriska larmsystem som övervakar radonsugens funktion.

Med en radonbrunn suger man luft ur marken utanför byggnaden så att radonhalten i markluften minskar och det uppstår en luftström under huset som saktar ner radon. Radonbrunnen lämpar sig endast för grov grus- eller sandmark där strömningsfältet som brunnen orsakar kan komma in under byggnaden som saneras. Radonbrunnens djup är 4-5 meter.

Med en radonbrunn kan man till exempel åtgärda radonhalten i upp till tio bostäder i ett radhusbolag.

Totalkostnaderna för en radonbrunn uppgår till cirka 4 000–6 000 euro.

En radonbrunn minskar radonhalten med i genomsnitt 70–95 procent.

Det finns flera olika åtgärder relaterade till ventilation: installation av ersättningsluftventiler, effektivisering av ventilationen, balansering av den mekaniska till- och frånluftsventilationen och rengöring av kanalerna. Dessa åtgärder har dock endast i undantagsfall lett till att radonhalten minskat med mer än 50 procent. Ventilationstekniska reparationer är av störst nytta vid objekt där ventilationen har fungerat dåligt under den första mätningen.

Ventilationsfilter som proppats igen försämrar ventilationen och ökar undertrycket i byggnaden. Det lönar sig att byta filtren regelbundet i enlighet med anvisningarna från ventilationsapparatens eller ventilens tillverkare.

I byggnader med mekanisk frånluftsventilation är undertrycket klart större än i byggnader med självdragsventilation eller med mekanisk till- och frånluftsventilation. Undertrycket gör att mer radonhaltig luft strömmar upp från marken. Problemen med undertryck är mest markanta då vägg- och takkonstruktionerna är täta, till exempel i betongelementhus.

Genom att installera ersättningsluftventiler kan man minska undertrycket i byggnaden. 

Kostnader för att installera nya ersättningsluftventiler är några hundra euro, och för en ny mekanisk till- och frånluftsventilationsapparat cirka 10 000 euro eller mer.  Därför är installation av en ny mekanisk till- och frånluftsventilationsapparat i allmänhet motiverat endast om man även i övrigt vill använda den för att förbättra kvaliteten på inomhusluften och/eller energieffektiviteten med värmeåtervinning.  Fördelarna med att installera mekanisk frånluftsventilation är i genomsnitt små, och ibland kan radonhalten till och med öka.

Genom att täta konstruktioner och fogar som vilar mot marken kan man minska strömningen av radonhaltig luft från marken in i byggnaden. Det kan dock vara svårt att hitta och täta alla eventuella läckage. 

Enligt enkätundersökningar har man med tätningsarbete kunnat minska radonhalten med 10–20 procent i småhus med bärande väggkonstruktioner i trä. När man utvidgat saneringen med effektivisering av ventilationen har radonhalten minskat med 20–40 procent. I byggnader med betongstomme har man uppnått bättre resultat med tätningar: radonhalten minskar vanligtvis med 30–60 procent.

Vid tätning av springan mellan golvplattan och sockeln kan man använda polyuretanbaserade elastiska fogmaterial samt lim- och vattenisoleringsmassor. Man ska följa tillverkarnas instruktioner då man använder dem. Tätningarna görs mot betongytor.

De största kostnaderna för tätningsarbeten är det förberedande arbetet (öppning av konstruktionerna) och det egentliga tätningsarbetet och förnyande av ytmaterial. 

Höga radonhalter förekommer vanligen i den nedersta våningens bostäder där golvet är i direkt kontakt med marken. Genom ledningskanaler kan radonhaltig luft också strömma in i högre belägna bostäder, men dessa observationer är rätt ovanliga. Hanteringen av undertrycket framhävs i radonsaneringen i bostäder i flervåningshus på grund av de täta väggkonstruktionerna.

På arbetsplatser används samma radonsaneringsmetoder som i småhus och i flervåningshus. Den största skillnaden orsakas av byggnadernas större areal och ventilationssystemet. 

På arbetsplatser och i offentliga byggnader har luftomsättningen under arbetstid ofta ställts in på betydligt större effekt än man brukar ha i bostäder. På natten och på veckosluten är ventilationen vanligtvis på minimal effekt eller helt avstängd. Detta påverkar variationerna i radonhalten och tolkningen av mätresultaten. Om byggnaden har tidsinställd ventilation och radonhalten som mätts med en minst två månader lång burkmätning är större än referensvärdet, lönar det sig att utföra en kontinuerlig radonmätning under en vecka före den egentliga radonsaneringen för att ta reda på variationen mellan dag och natt. I vissa fall har det varit möjligt att minska radonhalten under arbetstiden så att den ligger under referensvärdet genom att tidigarelägga ventilationsstarten. I allmänhet har det varit tillräckligt att aktivera ventilationen två timmar före arbetstiden börjar.

I stora byggnader består golvkonstruktionerna mot markytan ofta av flera separata plattor med fogar mellan sig där den radonhaltiga luften kan sippra in. Täckdikessystem som är belägna under plattorna kan också vara betydande läckagevägar för radonhaltig luft.

Flera sugpunkter kan användas som radonsugningslösning på arbetsplatser som kan kopplas till en eller flera frånluftsfläktar. I en del fall är det bra att mäta undertrycket som uppstått under golvet på flera ställen i byggnaden.

Radonbrunnar lämpar sig för radonsaneringen av stora byggnader som byggts på grus. Omkring stora byggnader kan installerats flera radonbrunnar. Den bästa platsen för en radonbrunn är vid mitten av byggnadens långsida och vid överkanten av sluttningen om byggnaden ligger i en sluttning.